Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIPA pi3pa2, v.3 -ade, stundom pep pe4p. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(pr. sg. -ar Sehlstedt 1: 142 (1853, 1861) osv. — ipf. sg. -ade Wetterbergh Selln. 21 (1853) osv.; pep Agrell Sthm 59 (1892)).
Etymologi
[avledn. av PIP, interj. o. sbst.4]
1) på lek peta på (ett barn, särsk. på halsen) o. säga pip!; äv. intr.; särsk. i uttr. pipa åt ngn, på sådant sätt peta på ngn. Landsm. V. 5: 111 (1886). Därs. XIX. 1: 12 (1908). Frölich Lewis Babb. 280 (1923: åt). jfr: ”Pip, gutten!” sa jag (till dryckesbrodern) .. och pep honom. Agrell Sthm 59 (1892). — särsk. (förr) i vissa uttr. som utgöra benämningar på (l. ingå i ramsor utsagda vid) denna lek. Kära far ock mor, låna mej lite salt, / jag skall pipa min lille julegalt. Landsm. V. 5: 110 (1886). jfr Wieselgren SvSkL 2: 516 (1834).
2) [utvecklat ur 1 l. avledn. av PIP, interj. o. sbst.4 I 4] (†) förtroligt l. skämtsamt peta på (ngn) med fingret (o. säga pip!). Låt nu den däste kungen locka er / Till sängs igen och pipa er på kinden. Hagberg Shaksp. 1: 381 (1847).
3) [jfr sv. dial. pipa, sticka ihjäl, slakta med kniv; möjl. påvärkat av l. delvis utgående från PIPA, v.2; jfr äv. PIPPA, v.2] (†) allmännare: peta på l. sticka (ngn; särsk. på lek l. för att retas o. d.); äv.: ge sting l. nyp; äv. bildl., dels: ”pika”, dels: oroa, ansätta o. d. SthmFig. 1845, s. 323. Om ni ville gå afsides, skulle jag pipa er i tarmarna en smula. Hagberg Shaksp. 4: 23 (1848). Gösta hade .. en nål i ändan på en käpp och pipade Olssons gosse. Wetterbergh Selln. 21 (1853). (Kärleksguden) Pipar .. hjertan. Sehlstedt 1: 142 (1853, 1861). Pipa .. (dvs.) Oroa, jägta, bry. Dalin (1855).

 

Spalt P 936 band 20, 1953

Webbansvarig