Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIND pin4d, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. 1:o Formen pinden har förr ngn gg uppfattats ss. ett sbst. n. obest., t. ex. hos Ridderstad SDikt. 1: 356 (1855). 2:o Stundom användes den lat. formen pindus, ngn gg med lat. böjning, särsk. gen. sg. pindi, t. ex.: Pindi Bärgh. Lucidor (SVS) 145 (1671). Pindi klint. Nauclerus Cupr. 66 (1702).
Etymologi
[jfr fr. le Pinde, lat. Pindus; av gr. Πίνδος, namn på ett bärg i norra Grekland, helgat åt Apollon o. muserna]
(i vitter stil) bärget Pindos uppfattat ss. (den klassiska) skaldekonstens hemvist; äv. ss. symbol för (den klassiska) skaldekonsten; numera nästan bl. i sg. best.; jfr PARNASS 1. Kellgren (SVS) 6: 86 (1779). JGOxenstierna 4: 5 (1815; pl.). Der satt på en af Pindens throner / en sångarkung i utdödt hof. Tegnér (WB) 4: 5 (1822; om Leopold). Min sångmö är icke af Pinden, / hon är af Pungmakarbo. Karlfeldt FridLustg. 3 (1901).
Ssg [jfr anm. 2:o ovan]: PINDI-KULLE. (†) om Pindos. Nauclerus Cupr. 66 (1702). Bellman SkrNS 1: 180 (c. 1770).
Avledn.: PINDISK, adj. (i vitter stil) som har avseende på l. härrör från l. på annat sätt har samband med Pindos l. (den klassiska) skaldekonsten. Polyfem I. 4: 1 (1810). De Pindiska vingdjuren. 2SAH 12: 357 (1827).

 

Spalt P 881 band 20, 1953

Webbansvarig