| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PIFFA pif3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE.
(numera bl. mera tillf.) med eldvapen åstadkomma en knall l. ett antal knallar; knalla, skjuta; vanl. om person, äv. om skott; särsk. i uttr. piffa och paffa. SthmFig. 1846, s. 383. Trettio till fyrtio skyttar .. piffade af alla krafter emot en måltafla. Topelius 24: 91 (1857). (Han) hörde det ena skottet efter det andra piffa bakom sig. Dens. Vint. I. 1: 41 (1863, 1880). Östergren (1934).
Spalt P 802 band 20, 1953