Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PIETIST -is4t, m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(pie- 1690 osv. pij- 1714)
Etymologi
[av t. pietist, urspr. nedsättande benämning på deltagare i Ph. J. Speners husandakter (nylat. ”collegia pietatis”, eg.: fromma sammankomster, till lat. pietas, se PIETET) i bl. a. Frankfurt am Main under senare hälften av 1600-talet]
anhängare av den av Ph. J. Spener grundade pietismen (l. av ngn av dennas avläggare); i fråga om förh. på 1800-talet särsk. liktydigt med: läsare; tidigast nästan uteslutande (o. ännu långt in på 1800-talet ofta) använt i nedsättande bet.; stundom: hycklare l. (egenrättfärdig) svärmare (tillhörande den spenerska pietismen). Pietisten, religiös tidskrift utgiven i Sthm 1842—1919. SvKyrkH 5: 158 (i handl. fr. 1690). Huru som hans K(ung)l. M:tt wore för öronen kommit att åtskillige swärmandar sig .. i wårt Rijke insmyga, dhe der kallas Pietister. VDAkt. 1705, nr 442. Det smäde-namnet Pietist. Silvius Öfvercons. 65 (1726, 1730). Pietisterne äro en fredlig Sect, vistas ännu på Skevik å Vermdön nära Stockholm. Flintberg Lagf. 1: 150 (1796). (Runebergs berättelse) Den gamle trädgårdsmästarens brev .. (är) riktad mot pietisternas dystra .. livssyn. Estlander 11Årt. 1: 123 (1919). —
Ssgr: PIETIST-FLÄTA, r. l. f. (tillf., om ä. förh.) för kvinnliga pietister i vissa trakter utmärkande kort fläta. TurForskn. 3: 92 (1918; i Kuopio). —
-LEDARE. Lagus Pojk. 221 (1904). —
-SKRIFT. Strindberg TjqvS 1: 125 (1886). —

 

Spalt P 800 band 20, 1953

Webbansvarig