Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OXYMORON ok1symå4ron, äv. ωk1s-, n.
Etymologi
[jfr t. o. eng. oxymoron; av gr. ὀξύμωρον, spetsfundig(t) uttryck l. tanke som vid första påseendet synes dum(t) o. enfaldig(t), n. av ὀξύμωρος, eg.: spetsfundigt dum, av ὀξύς, skarp, vass, bitande, tydlig, o. μωρός, dum, enfaldig; jfr lat. oxymorus, adj.]
stilist. retorisk figur bestående av kombination av två skenbart motsatta begrepp. NF (1888). Oxymoron står nära paradoxen. ”En vältalig tystnad” innebär blott en skenbar motsägelse. Larsson PoesLog. 78 (1899).

 

Spalt O 1752 band 19, 1951

Webbansvarig