Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OXIDERA ok1side4ra, äv. ωk1s-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(occid- 1898. oxid- 1795 osv. oxyd- 18371847)
Etymologi
[jfr t. oxydieren; jfr äv. eng. oxidate; av fr. oxider, oxyder; till OXID]
1) kem. åstadkomma att ett ämne förenas med syre, syrsätta (ngt); numera äv.: överföra en atom till ett högre atomvärde; ofta i pass., särsk. i p. pf. Det ges metaller som hafva en så stor benägenhet at oxideras genom acida, at de ej kunna därvid qvarblifva förenade. Sparrman Fourcroy 88 (1795). Tackjernets färskning .. till stål .. fordrar närvaro af ett oxiderande ämne, för att vid upphöjd temperatur förbränna tackjernets kol. TByggn. 1859, s. 41. Då järnhaltigt vatten kommer i beröring med luften, utfälles .. järnet genom oxidering. HufvudkatalSonesson 1920, 5: 141. Bolin KemVerkst. 96 (1942). särsk.
a) (numera knappast br.) refl.: bliva oxiderad, oxideras. (Metaller) som långsamt oxidera sig. Sparrman Fourcroy 80 (1795). 2UB 2: 408 (1901).
b) intr., = a. Björkman (1889). Tennet .. visar obenägenhet att oxidera. Form 1940, s. 148.
c) med avs. på metall: gm oxidering åstadkomma färgförändring på ytan av (metall), anlöpa; jfr 2. 2UB 6: 111 (1904). Ehrström Konsthantv. 55 (1924).
2) tekn. i oeg. anv. av 1, i fråga om färgförändring på metallföremål på annat sätt än gm syrsättning (jfr 1 c): åstadkomma en svartfärgning av (silverföremål) gm att neddoppa detsamma i en svavelleverlösning l. dyl.; äv.: dämpa glansen hos föremål av silver. Liedbeck KemTekn. 400 (1864). Cigarrkoppen af occideradt silfver. Kuylenstierna-Wenster Ber. 221 (1898).
Ssgr (till 1, kem.): OXIDERINGS-KAMMARE. oxidationskammare. TT 1884, s. 42.
-PROCESS. TT 1884, s. 42.
Avledn. (till 1, kem.): OXIDERBAR, adj. som kan oxideras, oxidabel. (Svanberg o.) Siljeström ÅrsbVetA 1843—44, s. 153. jfr svår-oxiderbar.

 

Spalt O 1750 band 19, 1951

Webbansvarig