Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OVILLIG ω3~vil2ig, förr äv. OVILJUG, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(o- 1523 osv. u- 1549. -velig 16261631. -vilig 1524. -viljog (-viliog, -gh) 15251753. -villig (-gh) 1523 osv. -villiug 1640)
Etymologi
[fsv. oviliogher; jfr d. uvillig, fnor. úviljugr, ovillig, mlt. unwillich, ohågad, fientlig, fht. unwillig(o), mht. unwillic, ovillig, ovänlig, t. unwillig, ovillig, obenägen, förargad; av O- 1 o. VILLIG l. avledn. av OVILJA]
1) kallsinnigt l. ovänskapligt inställd, fientlig; förtörnad, förargad, missnöjd, missbelåten; vanl. om person; äv. i utvidgad anv., om sak l. förhållande: präglad av ovilja l. ovänskap l. missnöje o. d.; särsk. i uttr. ovillig emot (förr äv. uppå l. över) ngn l. ngt, förargad på l. missnöjd med l. fientlig mot ngn l. ngt; numera bl. ngn gg med anslutning till 2. The .. mene giöre hanns N(åd) ehnn ouilligh almoghe. G1R 1: 127 (1523; jfr a). Effter hann icke feck behagelig svar .. ähr hann och ovillig och förtråtten vårdenn. Därs. 28: 177 (1558). OxBr. 6: 60 (1630: uppå). Nästan ovillig öfver mig sjelf, steg jag i land. Palmblad Nov. 2: 12 (1819, 1841). (Han) var generad och ovillig att finna henne där. Hallström Than. 144 (1900; jfr 2). ”Stig på”, mumlade en ganska ovillig röst. Siwertz JoDr. 41 (1928; jfr 2). — särsk.
a) (†) i uttr. vara ngn ovillig, hysa ovilja mot ngn; äv. i uttr. göra ngn ngn ovillig, komma ngn att hysa ovilja mot ngn, göra ngn missnöjd med l. fientlig mot ngn. G1R 25: 27 (1555). Att en part aff Folket war honom owilligt och förachtade honom. Rudbeckius KonReg. 161 (1615). Girs G1 98 (c. 1630).
b) ss. adv. Lindfors (1824). Man (hade) blickat .. ovilligt .. och avundsjukt på de .. unga herrarna, vilka fingo vräka sig i vagn. Laurin 3Minn. 303 (1931; jfr 2). Hon har sedan dess varit ovilligt stämd mot polisen. Hedberg Räkn. 209 (1932; jfr 2).
2) som icke vill (göra ngt som önskas av honom o. d.), obenägen, ohågad, motvillig; äv. närmande sig bet.: motspänstig, tredskande; äv.: försumlig; dels i fråga om tillfällig obenägenhet, dels i fråga om varaktigare tröghet l. olust (t. ex. i arbete); ofta pregnantare, varvid det av sammanhanget l. på annat sätt framgår i vilket avseende ngn är ohågad osv.; särsk.: svår att förmå att arbeta o. att fullgöra sin skyldighet; äv. i utvidgad anv. (t. ex. om handling): präglad av ovillighet, framtvungen (jfr a). FörsprRom. 1 b (NT 1526). Aschaneus HwsRegl. 23 (1614; om dräng). Emot dhe tröge och owillige (vill jag) .. sökia hielp och handräckning .. hoos wederbörande Befallningzhafwande. Kyrkol. 22: 2 (1686; i fråga om utkrävande av prästlön). Bonden (i ryska Finland är) förfäad, .. lat och ovillig. GMArmfelt (1812) hos Tegnér Armfelt 3: 335. Weidenhielm .. var själf icke ovillig att lämna sin plats. De Geer Minn. 2: 211 (1892). (Hertig Karl) var .. ovillig till andliga ansträngningar. SvH 8: 190 (1905). Hellström Storm 33 (1935). — särsk.
a) i ordspr. At jagha medh owillige Hundar, tager sällan lagh. Schroderus Os. 1: 390 (1635). Laag giör owilligh lydna .. (dvs.) Vthan twång håls ingen Laag wedh macht. Grubb 444 (1665). Owillig giärning tiähnar ingen tack. Dens. 660. Ovillig oxe drar krokig fåra. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (†) i uttr. ovillig om l. med ngt, ohågad att prestera vad som fordras i fråga om ngt, motsträvig i fråga om ngt. Att bönderne lathe befinne sigh någet ovillige um thet folk, som udi vår .. tiänist upscriffves. G1R 26: 196 (1556; jfr 1). Schroderus Os. III. 2: 4 (1635: medh).
c) ss. adv.
α) ogärna, motvilligt. Lucidor (SVS) 141 (1671). Hallström Händ. 82 (1927).
β) (†) i uttr. göra ngt ngn ovilligt, göra ngt mot ngns vilja l. utan ngns medgivande. Therföre kunna icke .. Tienstehion .. något lyffte göra .. Huszbondom .. oåtspordt och owilligt. L. Paulinus Gothus Ratio 113 (1617).
3) [bildl. anv. av 2; jfr t. willig, lättarbetad] (†) om jord: svårbrukad. Salander Gårdzf. 118 (1731).
4) [bildl. anv. av 2; jfr t. willig, lätt att sälja] (†) om vara: svårsåld. OxBr. 11: 449 (1631). 2VittAH 23: 104 (1632).
Avledn.: OVILLIGHET, r. l. f.
1) till 1; särsk.: missnöje; äv.: ovänskaplighet, (utslag av) avoghet, fientlighet, ovilja; numera bl. ngn gg med anslutning till ovillighet 2. G1R 19: 10 (1548). Marsken .. blef med samma ovillighet öfver alt bemött. Lagerbring 1Hist. 4: 152 (1783). Möller (1790). särsk.
a) (†) i uttr. taga sig ovillighet före, närmande sig bet.: göra uppror. G1R 26: 325 (1556).
b) (†) i uttr. föröva ovillighet emot ngn, närmande sig bet.: ofreda ngn. Stiernman Com. 2: 295 (1640).
2) till 2; särsk.: obenägenhet; äv.: motsträvighet. (Knektarnas) ovilligheth. G1R 28: 182 (1558; möjl. till 1). Finnarnes ovillighet till krigsrustningar. Strinnholm Vas. 3: 351 (1823). SvRiksd. I. 3: 176 (1933).
Ssg: ovillighets-tecken. (†) till ovillighet 1: tecken på ovänskaplig inställning. HärnösDP 1661, s. 10.

 

Spalt O 1690 band 19, 1951

Webbansvarig