| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OVILJA ω3~vil2ja, r. l. f.; best. -an; förr äv. OVILJE, r. l. m.; best. -en. Anm. En pl. oviljor har anträffats hos Atterbom PhilH 376 (1835).
A.
1) (i sht i högre l. vitter stil) hat, hätskhet, fientlighet (som ngn hyser mot en annan); äv.: agg; förr äv.: ond vilja. Tu skalt icke hempnas, ock icke behålla någhon owilia emoot tins folcks barn. 3Mos. 19: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: hysa agg). Ingen människas välvilja eller ovilja är orsak till .. (Oidipus’) öde. Cavallin (o. Lysander) 10 (1879). Då motgångarna tillsist bli för många för att kunna förklaras såsom utslag av mänsklig ovilja, diktar .. (Strindberg) sig en värld av makter. 3SAH 50: 39 (1940). — särsk.
a) i vissa numera obr. uttr.
β) bemöta ngn med ovilja, bemöta ngn fientligt l. oförskämt? At Åkarne och deras Drängar .. skola bruka .. höflighet, och icke någon .. med otidighet, ovett och ovilja bemöta. PH 5: 3057 (1750).
δ) den oviljan hänger uppå ngn att (osv.), närmande sig bet.: det illvilliga förtalet riktas mot ngn att (osv.). Henger så hans Nåde alt rycktet och uvilligen upå, att hans Nådes folk thet bedrifver. RA I. 1: 228 (1538).
b) övergående i bet.: vrede, förbittring (jfr 3); förr särsk. om Guds vrede mot människor. Mess. 1531, s. C 2 a. Then som icke wil fruchta Gud, han haffuer intet annat wenta aff honom, än owilia. LPetri 3Post. 96 b (1555). (Trupperna) kunde .. ey utan största .. ovilja förspörja, at Dal-Allmogen .. utan grund sig .. (freden) emotsätta ville. PH 3: 2068 (1743). särsk. (†) i uttr. föra sig i Guds ovilja, ådraga sig Guds vrede; jfr 2 c. LPetri 2Post. 300 b (1555).
2) (numera bl. ngn gg med anslutning till 3) ovänskap, missämja, fiendskap (som råder mellan två l. flera personer); förr särsk. (omedelbart) föregånget av obest. art. G1R 1: 221 (1524). Samma år kom vp en owilie emellen bönderna på Gotland och borgarene i Wisby. OPetri Kr. 96 (c. 1540). Ther effter bör them emillan slijtas, om någon owillie eller osämie upkomme, effter godha manna wittne. Lagförsl. 409 (c. 1606). Af S. Didier .. berättas, at oviljan lätteligen kunnat biläggas, om (osv.). HC11H 2: 32 (1764). Oviljan mellan Rudbeckius och Messenius fortfor. Annerstedt UUH 1: 145 (1877). — särsk. i vissa numera obr. uttr.
a) råka i ovilja med ngn, bli ovän med l. fiende till ngn. Alexis .. råkade med Boemond i uppenbar ovilja. Eberhardt AllmH 2: 318 (1768).
b) komma i en stor ovilja med ngn, få dåliga l. försämrade relationer till ngn. RA I. 1: 228 (1538).
c) föra sig i ovilja, ådraga sig ovänskap l. fiendskap; jfr 1 a γ, b slutet. Ath vij före krigh för tydskernes .. fördell och ther medt före oss udi ovilije. G1R 29: 262 (1559).
3) (harmset) ogillande av ngn l. ngt (särsk. en handling o. d.), indignation, misshag; äv.: (ngns) antipati l. aversion (mot ngn l. ngt); äv.: motvilja; i äldre språkpr. stundom svårt att skilja från 1. Höijer 4: 352 (1797). Dessa .. gillen utgjorde föremål för Konungarnes ovilja. Nordström Samh. 1: 275 (1839). Courieren .. (hade) åsamkat sig mycken ovilja, särskildt i ämbetsmannakretsar. 3SAH 3: 437 (1888). Bondeståndets ovilja mot statsanslag till .. teatern. Nordensvan SvTeat. 2: 255 (1918). Från engelskt håll såg man med ovilja dessa franska planer. SvFl. 1939, s. 189. 3SAH LVIII. 2: 18 (1947). — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. ovilja för (förr äv. till l. med) ngn l. ngt, ogillande av l. misshag med l. motvilja mot ngn l. ngt o. d. (Svante Sture har) til bak-dantare och belackare .. haft en innerlig owilja och styggelse. Sahlstedt Hoffart. 92 (1720). Dalin Hist. III. 1: 139 (1761: med). En afgjord ovilja för äktenskapet. Strindberg Julie 49 (1888). Auerbach (1913).
b) i vissa numera obr. uttr.
α) få en ovilja till ngn, fatta motvilja till ngn, bli missbelåten med ngn, få aversion mot ngn. G1R 7: 313 (1531).
γ) få ovilja, bli illa omtyckt l. bli föremål för upprört l. harmset ogillande? Landzhöffdingerne lära få owillie när någon onyttigh och skadelig qwarn skall rifwas. RARP 4: 565 (1651).
B.
4) bristande vilja, obenägenhet, brist på god vilja, ovillighet; numera i sht med anslutning till 3 o. vanl. bestämt av en inf. AOxenstierna 2: 461 (1622). Hwad Tryckfeel i min frånwaru inkompne äre, behagar then Gunstige Läsaren icke min owilia tilskrifwa. Hadorph DaleL Föret. 6 (1676). Ovilja att ge sig hän. MinnestGbgVS 1904—07, s. 62. Den slappa oviljan att se sakerna som de äro. GHT 1942, nr 2, s. 3. — särsk. (†) i uttr. med ovilja, ovilligt, ogärna; svårt att skilja från 3. Linc. Pp 4 a (1640). Nordforss (1805).
5) (†) i uttr. med ovilja (jfr 4 slutet), ofrivilligt, ouppsåtligt, av våda. Jöns Erichson .. huggit medh owilia sitt eghet barn ihiäl. Rudbeckius Dagb. 209 (1621). Nordforss (1805).
Spalt O 1688 band 19, 1951