| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
ORÄTT ω3~rät2, adj. -are. n. o. adv. =. Anm. I ä. tid förekommer stundom den gamla ack.-formen orättan. Linc. A 2 b (1640: i orättan tijdh). Lagerström PolKannstöp. 37 (1729: på orättan väg).
1) om (ngn l.) ngt som i o. för sig icke behöver vara dålig(t), men som i förevarande fall icke är lämplig(t): som är en annan än den rätta l. bestämda l. avsedda; olämplig, icke passande; äv.: ”fel”, felaktigt vald; numera i sht ss. attribut till huvudord i obest. form. Du tog orätt nyckel. Då jag sökte hjälp hos honom, vände jag mig nog till orätt person. Berchelt PestOrs. E 6 b (1589). Jag har gifvit er / Ett orätt papper af förseelse / Se här är rätta brefvet. Hagberg Shaksp. 2: 216 (1847). Hallström Händ. 42 (1927). Det (hände) .., att han steg in i rummet med ”orätt fot”, och då blev det ingen riktig glädje över aftonen. Lundberg-Nyblom NorrstrArno 182 (1932). — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. börja i orätt ända (förr äv. begynna med l. på l. vid orätta ändan l. fatta orätt ända), börja i galen ända; jfr GALEN 5 c. Grubb 209 (1665). Dens. 757. Begynna en sak på orätta änden. Sahlstedt (1773). Östergren (1934).
b) (†) i sådana uttr. som han är orätte mannen, han är icke rätte mannen. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
c) i uttr. komma, falla, vara i orätta händer, för att beteckna att ngt kommit i händerna på en l. flera utomstående l. obehöriga personer (l. personer som göra ohederligt l. för ägaren skadligt bruk av det o. d.); jfr 4. At Brefvet komme i orätta händer. Humbla Landcr. 163 (1740). GT 1932, nr 219, s. 3.
d) i uttr. (få ngt, komma i) orätt strupe (förr äv. hals) o. d., (få ngt, komma i) vrångstrupen. Bliberg Acerra 454 (1737). Lagerlöf AnnaSv. 82 (1928).
e) (†) i uttr. den orätta sidan, baksidan, frånsidan. Den orätte Sijdan aff månan. RelCur. 14 (1682).
f) ss. adv. Böckerne äro orätt ställde. Murberg FörslSAOB (1791; jfr 3). Jag är visst kommen orätt. Lagerlöf Bannl. 184 (1918).
2) (numera bl. med anslutning till 1, 3, 4) som icke är av god kvalitet l. icke som den bör vara; dålig, underhaltig; felaktigt gjord; jfr ORIKTIG 2. Rätt rådh rönes, orätt rådh illa lönes. Törning 128 (1677; jfr 1, 3). Mäst förkastar .. (Gud), hvad .. (människorna) högst beröma; / .. Så orätt smak ha de af kundskapsträdet fådt. Kolmodin QvSp. 2: 364 (1750). Lewis Schack 116 (1851; om schackdrag; jfr 1, 3). Rydberg Vigg 20 (1875; om strumpmaska). — särsk.
a) (numera föga br.) om mått l. vikt o. d.; särsk.: falsk (jfr 3, 4); om våg o. d. äv.: som icke väger rätt (jfr 3). ArbogaTb. 4: 29 (1540; om besman). Skulle iagh gilla oretta wågh? Mika 6: 11 (Bib. 1541; Bib. 1917: orätt våg). HC11H 13: 112 (1697; om kolskrindor). Lindfors (1824).
b) (†) om kärl: icke i gott stånd, söndrig. En dåres hierta är såsom itt orätt käril, huilkit läcker. Syr. 21: 14 (öv. 1536; Vulg.: vas contusum).
3) icke överensstämmande med värkliga förhållandet; som innehåller l. är präglad av fel l. misstag; inkorrekt, oriktig (se d. o. 4), felaktig, grundlös; äv.: osann; förr särsk. om påstående l. underrättelse l. rykte o. d.; särsk.: falsk; äv. för att beteckna att en handling o. d. strider mot vissa regler l. föreskrifter l. mot det (i ett visst fall) vedertagna o. d.; numera nästan bl. dels (ofta med mer l. mindre markerad anslutning till 4) i sådana uttr. som det är orätt att (osv.), det är felaktigt l. oriktigt att (osv.), dels i b. Det är orätt att säga att staden är ful (jfr 4). G1R 26: 490 (1556). En sqvallerkäring dömdes att för ”orätt beskyllning” plikta 40 m(ark). Johansson Noraskog 3: 60 (cit. fr. 1660). Ett orätt och skamfult rychte. VDAkt. 1675, nr 161. Det var således just icke mycket orätt, när folket tykte at .. (konungen) bröt Landets Lag. Schönberg Bref 1: 108 (1772). Orätta begrepp i vettenskaperna. VetAH 1805, s. 186. Östergren (1934). — särsk.
a) om dom, för att beteckna att den dömande begått ett misstag l. ett fel i sitt utslag; oriktig; jfr 4 f. På wrång berättelse, faller orätt domb. Grubb 866 (1665). 1NJA 1874, s. 372. Kallenberg CivPr. 1: 866 (1924).
b) ss. adv.; numera i sht: fel, felaktigt, inkorrekt; i sht förr äv.: utan skäl, grundlöst; icke i överensstämmelse med sanningen, osant. OPetri Tb. 101 (1526). At han witnar rät och ickie orätt. ÅngermDomb. 8/7 1635, fol. 91. Om jagh icke mins orätt, så tycker jagh (osv.). VDAkt. 1667, nr 382. Hr de Guignes tror, att desse 1200 år .. äro .. orätt lagde til Chinesiska Historien. Björnståhl Resa 1: 7 (1769). Homén HforsTeatr. 3: 143 (1919).
4) förkastlig l. otillåtlig i moralisk l. religiös l. rättslig mening; orättfärdig; som icke överensstämmer med det rätta; i sht förr äv.: orättvis, oskälig; utom i b, c, e numera vanl. icke ss. attribut till sbst. Det kan ibland vara svårt att säga vad som är rätt och vad som är orätt. Det är orätt att ljuga. Jag kan inte se någonting orätt i det. Det orätta skall till sist besegras. OPetri MenFall B 8 b (1526; om beskattning). Medh tinne stora ondsko och orettom handel. Hes. 28: 18 (Bib. 1541; Bib. 1917: din orättrådiga köpenskap). Hwar iagh någhot orett giordt haffuer. Cat. 1567, s. C 7 a. Det är svårt .. att bedöma det rätta eller orätta i andras handlingar. Carlén Repr. 315 (1839). Flodström SvFolk 436 (1918). — särsk.
a) i ordspr. o. d. (jfr d slutet, g slutet). Dhet som aff begynnelsen är orätt, kan aff tijdzens långheet icke blifwa rättwijst. Törning 27 (1677). Hundra år orätt blir icke en timma rätt. SvOrdspråksb. 43 (1865).
b) i uttr. orätta vägar, i fråga om ngns leverne l. moral: villovägar. Sahlstedt (1773). Dardel Adelsb. 159 (1925).
c) (i högre stil) i sådana uttr. som orätt vinning (vinst, åtkomst, fång), i fråga om ngt som förvärvats på orättmätigt l. oärligt sätt; jfr SLEM, adj. Lind (1749). Orätt fång. Scheffer PVetA 1772, s. 19. Orätt åtkomst. Calonius 3: 110 (1804). 2Kor. 12: 17 (Bib. 1917).
d) (†) om egendom l. pängar o. d.: orättfången. OPetri MenFall C 1 a (1526). Then som orett godz församlar, .. han moste ther jfrå, tå han thet alleminst tencker. Jer. 17: 11 (Bib. 1541). särsk. i ordspr. (jfr a). En oret pening drager bort andre tyo. SvOrds. A 5 b (1604). Orätt Godz kommer sällan til tredie Arfwingen. Grubb 536 (1665). Orätt saaköre giör ingen rijk. Dens. 653. Orätt gods har ej bestånd. Weste (1807); jfr Ps. 1819, 279: 1.
e) (numera bl. arkaiserande, i sht skämts.) i uttr. den orätta mammon, nedsättande, om jordisk(a) rikedom(ar) l. om pänningen. Görer idher wener vthaff then orätta mammon. Luk. 16: 9 (NT 1526).
f) (†) om person; särsk.: orättrådig. Herren prijsadhe then oretta gårdzfogdan. Luk. 16: 8 (NT 1526). Then j thet minsta orätt är, han är och orätt j thet meer är. Därs. 10 (Därs.; Bib. 1917: orättrådig). Then orätte domaren. Därs. 18: 6 (Därs.; Bib. 1917: orättfärdige). Boström 3: 272 (1864).
g) ss. adv. Det var orätt gjort av dig. The ther mest kunde orett göra. G1R 1: 29 (1521; möjl. sbst.). Handlar tu orätt medh tinom nästa, sij, så förtörnar tu Gudz ewiga wijsheet. Muræus Arndt 1: 189 (1648). Johansson HomIl. 19: 183 (1848). särsk. i ordspr. (jfr a). Orätt fånget, lätt förgånget. Dhet orätt fåås, medh Sorg förgås. Grubb 88 (1665). Aff orätt fånget, glädz sällan dhen tredie arfwingen. Dens. 380.
-GÅNG. (†) orättrådigt l. ohederligt handlande; jfr gång 4. Jag vil .. / .. visa, huru jag .. / .. vti orättgång the rätta grepen haft. Kolmodin QvSp. 1: 512 (1732). —
(3) -MENT, p. adj. (†) som ngn utan skäl menar sig ha, förment. Thetta setter han emoot menniskiors naturs orettmeenta förmågo. PErici Musæus 2: 182 b (1582; t. orig.: vermeinte). —
(3) -SKRIVEN, p. adj. (†) som är oriktigt l. orätt skriven. Orättskrefna namn (på kartorna). JournSvL 1800, s. 158. —
ORÄTTHET, r. l. f. [fsv. oräthet] (†) till 4: orättfärdighet, ohederlighet o. d.; orättvisa, orätt; ohederligt beteende, brott. SalOrdspr. 10: 6 (öv. 1536). (De som) icke wilia lydha sanningenne, vthan lydha orethetenne. Rom. 2: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: orättfärdigheten). 2SthmTb. 7: 106 (1584; i fråga om stöld). Orätthetena fly; rätt och rätvisona främja. Nicander KonStyr. 5 (1760). Bring Högm. 321 (1862).
Spalt O 1389 band 19, 1951