| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOTSTÅNDARE mω3t~ston2dare, sbst.1, m.||(ig.); best. -en, äv. -n; pl. = ((†) -er PMelartopæus (1595) i KyrkohÅ 1904, s. 203).
om person i förh. till annan person l. till ett visst tillstånd l. ett företag l. en plan l. ett förslag l. ett föremål o. d. som han bekämpar l. uppträder emot l. är fientligt l. avogt stämd mot o. d.; ofta liktydigt med: fiende; jfr MOT-STÅ 2, MOTSTÅND 1. Ngns l. ngts motståndare. Motståndare till (äv. mot) ngn l. ngt. Filipp. 1: 28 (NT 1526). Euangelij motstondare. OPetri PEliæ a 1 b (1527). Dhen giärna förer Krijgh, han får och mootståndare. Grubb 430 (1665). Åsigter sådana som de ifrågavarande .. skulle naturligtvis äfven finna motståndare. Tegnér (WB) 3: 154 (1817). Motståndarena mot reformförslaget. Svedelius Repr. 579 (1889). Konung Oskar II, som var en principiell motståndare till dödsstraffet. De Geer Minn. 1: 182 (1892). — jfr FÖRBUDS-MOTSTÅNDARE.
MOTSTÅNDARSKAP, n. (tillf.) förhållandet att vara l. ställningen ss. motståndare till ngn l. ngt. SD(L) 1901, nr 593, s. 3.
Spalt M 1485 band 17, 1945