| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
MANIFESTATION man1ifäs1tatʃω4n l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
1) (i sht i fackspr.) uppenbarande; uppenbarelse(form), form vari ngt framträder; (mer l. mindre konkret) uttryck (för ngt). Begreppet om Guds olika uppenbarelse eller manifestation för menniskan. Geijer I. 5: 321 (1821). En tid, då folket ännu betraktade adeln såsom den högsta och präktigaste manifestationen af sitt eget lif. Atterbom VittH 240 (1845). Det mänskliga förnuftet är (enl. Boëthius) .. en manifestation af det gudomliga väsendet. Nyblæus Forskn. I. 2: 191 (1875). Hon fröjdades åt varje livets manifestation hos den lille. Petri Ouchterlony 11 (1924).
2) [specialfall av 1; bet. har möjligen utvecklats i anslutning till MANIFEST, sbst. 1] i sht polit. uttryck för inom vissa kretsar o. d. rådande åsikt(er) i ngn fråga; opinionsyttring. Schück (1854; bet. oviss). NF (1886). De italienska manifestationer, som följt flottkonferensen i London. SvD(A) 1930, nr 130, s. 5. Därför gäller det att genom manstark anslutning till dagens manifestation visa att (osv.). Därs. 1933, nr 136, s. 4.
3) [jfr MANIFESTERA 2 b] (enst.) handlingen att ge (ett konstnärligt o. d.) uttryck åt sin personlighet, expression (se d. o. 2 c). Aurora, hvars gåfvor och natur drifver henne till stark manifestation, och som säkert framdeles, (om hon får utveckla sig) blir utmärkt som konstnär. Bremer Hertha 370 (1856).
4) [jfr MANIFEST, adj.] med. yttring av visst (sjukdoms)anlag. Tuberkulösa manifestationer hos den sjuke. LbInternMed. 1: 859 (1917).
-FORM; pl. -er. i sht filos., teol., rel.-hist. uppenbarelseform; uttryck(sform). Boström 1: 117 (c. 1830). NF 7: 834 (1883). 2NF 32: 823 (1921).
Spalt M 245 band 16, 1942