Publicerad 1942   Lämna synpunkter
MAJORENN maj1ωrän4 l. -or- l. -år-, adj.; n. o. adv. -ent. Anm. I ä. tid användes stundom den mlat. formen majorennis, t. ex. BorgRiksdP 89 (1672), HSH 4: 290 (1714).
Etymologi
[jfr t. majorenn; av mlat. majorennis, av lat. major, större, äldre (se MAJOR), o. lat. annus, år (se ANNO)]
(numera föga br.) jur. myndig (i juridiskt avseende). Loenbom Stenbock 4: 226 (i handl. fr. 1713). (Det vore olagligt) att den unge Konungen (dvs. G. IV A.) blifvit emot regeringsformens föreskrift ansedd för majorenn innan han fyllt tjuguett års ålder. Atterbom Siare 5: 81 (i handl. fr. c. 1796).
Avledn.: MAJORENNITET, r. l. f. [jfr t. majorennität] (numera föga br.) jur. förhållande(t) l. egenskap(en) att vara myndig; myndighetsålder. RARP 8: 60 (1660). 3NF (1930).

 

Spalt M 76 band 16, 1942

Webbansvarig