Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYSTER lys4ter, adj.1 -tre, -tra; -trare ((†) n. sg. obest. = (Cavallin Herdam. 5: 307 (i handl. fr. 1687: lystre))). adv. -T.
Ordformer
(lustert, n. 16871837. lustre, sg. obest. 1769c. 1800; lustre, best. o. pl. 17191837. lyster 1713 osv. lystre, sg. obest. 1687; lystre, -tra (lüstra), best. o. pl. 1735 osv.)
Etymologi
[av fr. lustre, adj., av lustre, sbst. (se LYSTER, sbst.). — Jfr ILLUSTER]
1) (†) om ljussken o. d.: klart strålande l. lysande, klar; äv. bildl.; jfr LYSTER, sbst. 1. Leopold 2: 375 (1802, 1815; bildl.). Några marechaller, hvilka spredo ett mot den mörka natthimmeln praktfullt och lystert sken. Ridderstad Samv. 2: 297 (1851).
2) (i fackspr.) om färg o. d.: klart lysande, klar; jfr LYSTER, sbst. 2. VetAH 1767, s. 139. Tenow Solidar 2: 81 (1906).
3) (numera bl. ngn gg arkaiserande) bildl.: lysande i fråga om yttre framträdande l. inre egenskaper, som har stort anseende, berömd, förnämlig; illuster; jfr LYSTER, sbst. 6. Cavallin Herdam. 5: 307 (i handl. fr. 1687). De gamle vidt lystre Måhlare, Protogenes, Apelles, Zeuxis och Parrhasius. Bliberg Acerra 127 (1737). Bed att ett exemplar (av Fauna Svecica) må få rum i hans lustre bibliotheque. Linné Bref I. 4: 55 (1746). Vid detta lystra tillfälle (dvs. dansen kring majstången). Santesson Nat. 192 (1880). Rösiö Revolt 1: 51 (1904). — särsk. i fråga om levnadssätt o. d. som utmärker personer av hög börd o. samhällsställning o. d.: förnäm, fin, ”hög”; äv. (urspr. med tanke på nöjeslivet i dessa kretsar): glänsande; äv.: övergående i bet.: glad, munter, frejdig. Det lystra och belefvade Stockholm, beskrefvet af herden CelAdon. Benzelstierna Cens. 108 (1739). Du må tro, min Bror, at Götheborg är nu lystrare, än då du var här. Comedier, Assembleer, Balar hafva vi til öfverflöd. GbgAlleh. 1796, nr 14, s. 3. Minnet (dvs. av G. III:s hov kan) ju vara rätt lystert att tänka på och briljera med bland småfolket. Hedberg Glanskis 87 (1878). Under prinsarna Carls, Gustafs och Oscars vistelse vid universitetet gick det mycket lystert till. Stjernstedt Minnesbl. 10 (1912). jfr (enst.): Salta våg, som så ofta burit / hän mig lystert på skummig kam. Tavaststjerna Morg. 156 (1884).

 

Spalt L 1355 band 16, 1941

Webbansvarig