Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYSTER lys4ter, r. l. m. (StadgOlaglGiffterm. 1665, s. A 2 a, osv.), stundom n. (Linné Bref I. 2: 101 (1747; i bet. 6), Bergman Kerrm. 174 (1927; i bet. 1)); best. -n, ss. n. -tret; pl. -trar (SPF 1822, s. 91, osv.) l. -trer (Palmstedt Res. 29 (1778) osv).
Ordformer
(äv. i den franska formen lustre. luster 17031723, 1908 (: lusterfajans). lüster 16501869. lüstre 17091756. lyster 1689 osv. lystre 18351915)
Etymologi
[liksom t. lüster av fr. lustre, av it. lustro, till lat. lustrare, göra ljus, belysa m. m. (se ILLUSTRERA)]
1) (i vitter stil) om ljus l. sken från en ljuskälla. ORudbeck d. y. Vitt. 49 (1693; i bild). Stjärnornas lyster. Funch KBref 224 (1909). Han gick .. in i salongen, där blott gatljuset och skenet från salen gav ett svagt lyster. Bergman Kerrm. 174 (1927).
2) om (iriserande) ljusreflexer som återkastas av en belyst yta; glans; äv.: det glänsande hos en viss färg; ofta med särskild tanke på det skimrande l. i färgen skiftande hos viss färgad yta; äv. (i fackspr.) om metallskimrande färg på glas o. d. Holm NSv. 186 (1702; om fjädrar av kolibri). PH 6: 3934 (1756; om siden). På sista tiden har man lyckats bibringa ytan (av kvartsglas) vacker lyster, antingen metall- eller pärlemolyster. KemT 1909, s. 149. (De svenska imiterade pärlorna kunna) både i utseende, lyster och glans nära nog .. tävla med de äkta pärlorna. SvD(A) 1933, nr 34, s. 5. — jfr METALL-LYSTER m. fl. — särsk.
a) (i fackspr.) i utvidgad anv., om tunn, metallisk beläggning som åstadkommer iriserande ljusreflexer på glas l. porslin o. d. Liedbeck KemTekn. 243 (1863). — jfr BLY-LYSTER.
b) bildl.; äv. med anslutning till 1; jfr 6. Den lyster som skimrar kring författarens framställning. DN(A) 1922, nr 6, s. 4. Hon fick både lyster och luftighet över sin mozartsång. SvD(A) 1933, nr 223, s. 5.
3) (i fackspr., numera mindre br.) glansigt, skimrande tyg, ofta med bomullsvarp o. ylleinslag, men stundom äv. bestående av mönstrat halvsiden; jfr LUSTRIN. LdVBl. 1835, nr 36, s. 4. Nisbeth (1869). Sömnadsb. 379 (1915).
4) ljuskrona; äv.: stor ljusstake med flera armar, kandelaber; äv.: ljusarm (med glasprydnader); numera bl. om dylika föremål från ä. tid. Palmstedt Res. 29 (1778). Folk suto i sin goda ro på den kungliga operan .., då den stora lystern knall och fall störtar ned i parketten. SthmFig. 1847, s. 109. Gustavianska Lystrar .. på marmorfot. SvD(A) 1934, nr 215, s. 13 (i annons). — jfr VÄGG-LYSTER.
5) (i fackspr., numera knappast br.) spegelkula använd ss. prydnadsföremål i trädgård o. d. Sundén (1886). Östergren (1932).
6) (numera bl. ngn gg i franskpåvärkat spr.) bildl.: glans (se d. o. 3); dels i fråga om yttre framträdande: ståt, prakt, dels i fråga om inre egenskaper: (stort) anseende, berömmelse, ära, heder. RARP 4: 451 (1650). Emädan sådan solen act icke med sådan lustre ske kan, som doch borde. BorgRiksdP 137 (1675). Till Kongl. May:ttz tienst och Fäderneslandets luster, hafwer iag .. igenom trycket vplagt .. Snorro Sturlæsons Nordländska Konunga Historier. JPeringskiöld (1703) i HSH 7: 173. Et namn som ingen lyster har. GFGyllenborg Vitt. 3: 324 (1773, 1797). Böök SvStud. 470 (1913). — särsk. (†) om person: (ngns) heder. Din Dotter var sit Slägtes Lyster. GbgMag. 1759, s. 423. Livin Kyrk. 37 (1781; ironiskt).
7) (†) om festlig tillställning. KKD 4: 12 (1709).
Ssgr (i fackspr.; i allm. till 2): LYSTER-FAJANS. konst. kännetecknad gm sin lyster. Fornv. 1908, s. 221.
-GARN. [jfr t. lüstergarn] visst slags garn av lång, glansig ull. NF 10: 387 (1886).
(jfr 2 a) -GLASYR. Vas af lera i lysterglasyr. Hector Husg. 26 (1904).
(3) -KLÄNNING. (förr) Carlén Klein 218 (1838).
(jfr 3) -TYG. = LYSTER, sbst. 3. UB 6: 353 (1874).
Avledn.: LYSTRERA, v., -ing. (lustr- 18371896. lystr- 1900 osv.) (i fackspr.) till 2: förse (ngt) med lyster; göra (vävnad o. d.) glänsande medelst pressning l. valsning. Pasch ÅrsbVetA 1837, s. 43 (med avs. på kläde). Lystrerade glas. CJLamm hos Seitz Glas. 46 (1933).

 

Spalt L 1353 band 16, 1941

Webbansvarig