Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LARGO lar4l. -go l. -gå, adv. o. sbst. n. ((†) m. Weste (jämte n.)); ss. sbst. best. -t; pl. -n.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. largo, av it. largo, av lat. largus, riklig, frikostig. — Jfr LARGETTO]
mus.
I. adv., i fråga om utförande av musik: mycket långsamt. Björkegren 1625 (1786). Envallsson (1802). Lundgren MusReallex. (1924).
II. sbst.: musikstycke som utföres l. är avsett att utföras i mycket långsamt tempo; utförande av ett musikstycke på detta sätt; äv. om detta tempo; äv. bildl. Adlerbeth FörslSAOB (1798; om musikstycke). Stormen tilltog, och dess oaflåtliga hvinande öfvergick då och då till ett doft largo. Wester UngPol. 50 (1901). SvD(A) 1934, nr 76, s. 13 (om musikstycke).

 

Spalt L 299 band 15, 1939

Webbansvarig