Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄCKA ɟäk3a2, v. -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(k(i)äck- c. 1696c. 1900. käk- 1900 (: käkkrok))
Etymologi
[sv. dial. käkka, fästa l. rycka till sig med hake m. m.; trol. till stammen i sv. dial. kakk, selpinne, motsv. nor. kakk, handtag på lieskaft m. m., isl. kakkr, klamp; trol. samhörigt med KAGG, sbst.1—2, KAGGE, sbst.1—2]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om person l. hake l. krok o. d.: haka fast, hugga fast; om person äv.: rycka till sig med hake l. krok; äv. opers.: haka fast. Schröder Fiske 27 (1900). (Myran med barr:) streta och föra / hem’et — nu käckte det — göra / jämt ihärdigt. Fröding ESkr. 1: 119 (c. 1900).
Särsk. förb. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KÄCKA EMOT10 04 l. MOT4. opers., eg.: haka upp sig, haka fast; bildl.: ta emot. Jag försöker skrifva, men det käcker emot ännu. Fröding Brev 239 (1895).
KÄCKA SIG FAST10 0 4. råka haka sig fast l. fastna (på krok). (Fisken) käckte sig fast på kroken. Lagerlöf Theokr. 118 (1884).
KÄCKA UPP10 4, äv. OPP4. draga l. rycka upp (fisk) på krok. Att iag satt .. / Med Meete-Spöö uti min Hand, / Och Fiskar up ur Watnet kiäckte. Dahlstierna (SVS) 226 (c. 1696).
Ssg (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat): KÄCK-KROK. huggkrok. Schröder Fiske 48 (1900).

 

Spalt K 3599 band 15, 1939

Webbansvarig