Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KUTA kɯ3ta2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. kuta, löpa häftigt, springa fort o. hoppande, nor. kuta, springa av alla krafter; avledn. av KUT, sbst.1; bet. utgår från den under löpning o. hopp krökta kroppsställningen; en annan bet.-utveckling föreligger i nor. dial. kuta, skjuta fram, komma upp (t. ex. om fisk som visar sig i vattenbrynet). Således eg. samma bildning som KUTA, v.1]
(i vissa trakter) springa (hastigt o. hoppande); vanl. i förb. med adverb (se särsk. förb.). Swedberg Ordab. (1722). Schück (1854; fr. Södermanl.). Sundén (1886). — särsk. i uttr. kuta sin väg o. d., springande begiva sig i väg. Risberg Gnejs 78 (1927).
Särsk. förb. (i vissa trakter): KUTA AV10 4. springa åstad. SvKennelklT 1895, s. 164. —
KUTA EFTER10 32, äv. 40. Landsm. 1: 234 (1879; fr. Hälsingl.). SvD(A) 1934, nr 177, s. 6. —
KUTA FRAM10 4. (Hunden) såg haren kuta fram öfver mossen. Knöppel SvRidd. 212 (1912). —
KUTA NED10 4 l. NER4. Strix 1897, nr 28, s. 3 (fr. Dalarna). Väring Frost. 210 (1926). —
KUTA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. SvD(A) 1934, nr 9, s. 6. —
KUTA UPP10 4, äv. OPP4. Landsm. 1: 619 (1880; fr. Sthm). Strix 1897, nr 28, s. 3 (fr. Dalarna).

 

Spalt K 3292 band 15, 1938

Webbansvarig