| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KUT kɯ4t, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. (i bet. 1) -ar; i bet. 1 ngn gg äv. KUTA kɯ3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (numera knappast br.) knöl l. puckel (på rygg). Hvar Atlas med sin rygg, som har en tämlig kuut. SColumbus Vitt. 102 (c. 1670). Weste FörslSAOB (1823; föga br.). Auerbach (1911).
2) (i sht i vitter stil o. i fackspr.) om sådan krökning l. böjning av ryggen som kännetecknar kutryggighet; kutryggighet; äv. konkretare: kutrygg (i bet. 1). Ryggen börjar gå i kut. Sehlstedt 1: 159 (1850, 1861). Kyrkrådet smög sig (ut ur kyrkan) med ryggen i kut. Fröding Guit. 30 (1891). (Han) rätade ryggens kut. Siwertz Lörd. 15 (1917). (Gymnastiska) Rörelser .. (för) korrigerande av .. kut (bröstkyfos) och rundrygg. IdrIArmén 1926, s. 105.
1) = KROK-RYGG 1. Schroderus Comenius 285 (1639; om puckel). Kutrygg och svankrygg. Haglund HållnRörOrg. 2: 132 (1924).
-RYGGIG, förr äv. -RYGGUG l. -RYGGOT. krokryggig; i sht förr äv.: puckelryggig. Schroderus Comenius 175 (1639; om kamel). (Sv.) Kut-ryggot, (t.) buckelicht, höckericht. Lind (1749). En liten, kutryggig, gråhårig .. man. Rydqvist Kar. 22 (1924).
KUTIG, adj.
1) (†) till 1: som har en knöl l. knölar l. en puckel osv.; knölig; puckelryggig. Sahlstedt (1773). Dähnert (1784). Weste FörslSAOB (1823; mindre brukl.).
2) till 2: som har kutrygg, kutryggig; äv. i överförd anv., om rygg l. skuldror: böjd, krokig (så att kutrygg uppstår). Dalin (1852). Att Wilson’s (behandlings-)method förvärrar svaga kutiga ryggar. HLing (1882) hos LGBranting 1: XL. Brandvakten, en liten kutig, mossgrå gubbe. Levertin Magistr. 33 (1900). Stenhuggarna stodo med kutiga ryggar över stenarna och höggo. Lo-Johansson Hist. 12 (1928).
Avledn.: kutighet, r. l. f. till kutig 2: kutryggighet.
Spalt K 3290 band 15, 1938