Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KULPABEL, adj. -ble, -bla; -blare. adv. -T.
Ordformer
(coulp- 1731. culp- 1657—1904)
Etymologi
[jfr t. kulpabel, eng. culpable; av lat. culpabilis, klandervärd, till culpare (se KULPERA). — Jfr KUPABEL]
(†) brottslig; om person äv.: skyldig (till ett brott). Stiernman Com. 2: 812 (1657). Finnes han culpabel, så bör han straffas. 2RARP 4: 109 (1726). Ekbohrn (1868; äv. i den postuma uppl. 1904).

 

Spalt K 3159 band 15, 1938

Webbansvarig