| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRIGARE kri3gare2, m.||(ig.); best. -aren, äv. -arn; pl. =.
1) person som deltager i krig l. som för krig; person som ägnar sig åt (l. förbereder sig för) krigets yrke l. krigstjänst; soldat, militär, krigsman. En stor krigare, vanl. om regent l. härförare som fört (många o.) framgångsrika krig, duglig fältherre. Psalt. 76: 6 (Bib. 1541). Krijgare blijr bekrijgad. Grubb 430 (1665). Sin förvandling / hon (dvs. Maria) skyndar. Under krigarns hatt / hon gömmer sina lockars natt. Tegnér (WB) 4: 25 (1822). Publius Valerius, erkänd af alla för den första krigare och Statsman. Kolmodin Liv. 1: 184 (1831). Sexhundrade krigare stormade ner / Mot den trotsande fiendens hop. Runeberg 2: 80 (1848). I krigarens lofliga uppsåt att såra och döda. Rydberg Ath. V (1859). Hans skick, hans drägt, hans läppars trots, hans blickars brand / .. Allt ger en bild af krigaren och hjelten. Runeberg 5: 110 (1860). Under den gamla tiden förekom icke något krigarens yrke: hvar man var, när så fordrades, krigare. Hildebrand Medelt. 2: 663 (1897). (Jacopo Sannazaro 1450—1530) utgör en för tiden karakteristisk blandning av krigare och humanist. NoK 117: 21 (1933). — jfr LANDT-, LEGO-, SJÖ-KRIGARE m. fl. — särsk. i bildl. anv. Jemväl skalden, jemväl konstnären har sin del af menniskans allmänna lefnadsuppgift, att vara Guds krigare på jorden. Atterbom Minnest. 2: 415 (1839). Gjörtzen är djärf och snillrik, en krigare i statskonst. Heidenstam Karol. 2: 187 (1898).
2) [trol. uppkommet i anslutning till sv. studentslang krigs (se KRISCH)] (vard., med slangartad prägel) riksdaler, krona, ”krischa”. För smöret / På öret / En krigare man fick. Sehlstedt 4: 51 (1871). Med hvilken non-chalance i sättet, minen, / En handfull lumpna ”krigare” han ta’r. Stahre Vindspel 59 (1878). Ha, tio krigare! Det är några liter, det! Haha! Strindberg Mids. 227 (1901). SDS 1929, nr 50, s. 6.
-ANDA, r. l. f. jfr ANDE VIII 5. (Krigsmannen bör) bland kamrater och underlydande söka vidmakthålla en sann krigare-anda. TjReglArm. 1858, 1: 16. KKD 2: III (1903). —
-BANA, r. l. f. jfr BANA, sbst.1 1 g γ. Ägna sig åt, inträda på krigar(e)banan. Under hertigen af Bäjern började .. (Pappenheim) sin krigarebana. Fryxell Ber. 6: 213 (1833). (Gustav Horn) råkade i en fångenskap, som för åtta års tid afbröt hans glänsande krigarebana. Schybergson FinlH 1: 435 (1887). —
-BAND. (med nedsättande bet.) band av (i sht irreguljära l. sammanrafsade) trupper; jfr -HOP, -HORD. Frey 1849, s. 83. Några verkliga politiska tankar eller reformsträfvanden utgingo aldrig från dessa (dvs. kosackernas) krigarband. Hjärne K12 46 (1902). —
-BEDRIFT. krigsbedrift. (K. XII:s) förvånande krigarebedrifter. Järta 2: 97 (1839). 2SAH 60: 27 (1883). —
-BILDNING. (föga br.) utbildning till krigare, militär utbildning. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 1, s. 252. 2SAH 60: 56 (1883). —
-DRÄKT. (i sht i vitter stil) jfr -KLÄDER. Hagberg Shaksp. 12: 164 (1851). Fyra officerare, alla .. i .. prunkande krigardrägt. Topelius Fält. 2: 86 (1856). —
-DYGD. Reuterdahl SKH III. 1: 426 (1863). Krigardygder visa .. (judarna) ytterst sällan. Nordenstreng EurMänRas. 290 (1917). —
-FOLK. folk (som älskar kriget o.) som utmärker sig gm krigiska egenskaper. Iduna 9: 85 (1822). Seldschukernas hårdhända krigarfolk. Boëthius HistLäsn. 2: 309 (1898). —
-FÖLJE. (i fråga om äldre, i sht forntida l. medeltida förh.) (en furstes o. d.) följe av krigare. Det hörde (i forntiden) till en Konungs ära att hafva ett tappert krigarefölje. Strinnholm Hist. 1: 590 (1834). HeimdSmåskr. 11 a: 5 (1910). —
-FÖRBUND. (i fråga om äldre, i sht forntida l. medeltida förh.) Hvarje konungafölje var ett enskildt, mer eller mindre talrikt krigarförbund under konungen såsom anförare. Geijer I. 1: 16 (1818). 2VittAH 12: 71 (1822, 1826). —
-GRAV, r. l. m. särsk. arkeol. Såväl strids- som arbetsyxor äro hittade i krigaregrafvar. AtlFinl. 31: 30 (1899). —
-HOP, r. l. m. (i sht liten l. mer l. mindre oordnad) skara av krigare. Fryxell Ber. 3: 43 (1828). Rawiri och hans lilla krigarhop. NoK 109: 133 (1931). —
-HORD. (med nedsättande bet.) (stor, i sht mer l. mindre oordnad l. sammanrafsad) skara av krigare. Svedelius Statsk. 3: 222 (1869). Tibetanska krigarhorder. 3NF 3: 185 (1924). —
-HÖVDING. (i sht i vitter stil) jfr KRIGS-HÖVDING. Hagberg Shaksp. 8: 103 (1849). 2SAH 60: 233 (1883). —
-KALL(ET). jfr KALL, sbst.2 4. Den större håg och lämplighet för krigarekallet, man hos den frivillige .. kan förutsätta. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, Mem. 1, s. 15. —
-KAST, r. jfr KAST, sbst.3 1; äv. i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv. (jfr KAST, sbst.3 2). Vissa caster (i Indien), i synnerhet krigarecasten, fingo äta köttmat. Ekelund Kalidasa Sakont. XXI (1821). Att verkligheten .. af krigare och medborgare bör sammansmälta, hör till ett .. nationalförsvars ovilkorliga kraf, .. hvarmed en särskild krigarekast, om ock indelt, icke är förenlig. AdP 1834—35, 3: 17. Den japanska krigarkasten. GHT 1936, nr 48, s. 7. —
-KLÄDER, pl. (i sht i vitter stil) Klädd i slitna krigarkläder / Låg han, Munter, i sin låda (dvs. sin kista). Runeberg 5: 63 (1857). —
-KONUNG. konung som ägnar sig åt krigets värv, konung som är (en stor) krigare. Bremer NVerld. 1: 235 (1853). Carl X Gustafs karakter och egenskaper gjorde honom till en krigarekonung. 2VittAH 26: 7 (1864, 1869). Moberg Sedebetyg 187 (1935). —
-NAMN.
1) namn som bäres av krigare; soldatnamn. Lars Kruus gjorde heder åt det fäderneärfda krigarenamnet. 2VittAH XXXII. 1: 29 (1894).
-RYKTE. rykte (berömmelse) ss. krigare. WoJ (1891). Forbus .. (var) en man med stadgadt krigarerykte. Tegnér SvBild. 87 (1896). —
-SINNE. sinne hos en krigare l. sådant som en krigare bör ha; krigiskt (hårdt, oförskräckt) sinnelag. Phosph. 1810, s. 75. Vanan vid disciplin framalstrar hos armeen krigaresinnet. Sylvan Vial 1: 62 (1863). VFörsvar 1907, s. 97. —
-SKARA. Strax nedanföre .. låg Dacke med sin krigareskara. Strinnholm Vas. 3: 441 (1823). Schybergson FinlH 2: 67 (1889). —
-SKICK. (i sht i vitter stil) Jag djerfdes ej träda i krigareskick / Framför mina fienders spejande blick. Sätherberg Dikt. 1: 240 (1854, 1862). Bergman JoH 169 (1926). —
-SKOLA, r. l. f. (i sht i vitter stil, mera tillf.) krigsskola; särsk. oeg., om praktisk utbildning under krig l. i ngn berömd fältherres tjänst o. d. Fältmarskalken Johan Banér .. i en långvarig .. krigarskola utbildad till en fulländad härförare. Mankell Fältsl. 324 (1858). De unga hjelte-ämnen, som uppammades i Karl (X) Gustafs krigar-schola. Afzelius Sag. IX. 2: 151 (1860). VFörsvar 1907, s. 97. —
-SLÄKT. KrigVAH 1889, s. 173. Son av en gammal krigarsläkt, som gjutit blod vid Bender, var han (osv.). SvD(A) 1933, nr 225, s. 3. —
-SNILLE. äv. konkret, om snillrik krigare (härförare). KrigVAT 1846, s. 218 (konkret). Carl den tolftes krigarsnille. 3SAH 11: 273 (1896). —
-STAM. folkstam som huvudsakligen ägnar sig åt krig(et), stam av krigare; äv. i mer l. mindre utvidgad l. oeg. anv. Kschetra eller krigarestammen (i Indien). LittT 1796, s. 231. Magyarerne, ett ridderligt folk, en krigarestam. Frey 1849, s. 324. 3SAH 2: 105 (1887). —
-STAT. militärstat; jfr KRIGS-STAT 4. KrigVAT 1844, s. 88. Den osmaniska krigarstaten. Boëthius HistLäsn. 2: 390 (1898). —
-STÅND. samhällsstånd som utgöres av de medborgare vilka ägna sig (uteslutande) åt krigstjänst; äv. allmännare: (personer som ägna sig åt) krigaryrket. Adeln .. blef (gm frälserusttjänsten) .. ett privilegieradt krigarestånd. Nordström Samh. 1: 159 (1839). Krigarståndet behagade .. icke den läslystne ynglingen. Hagström Herdam. 2: 139 (1898). —
-TRUPP, förr äv. -TROPP. (i sht i vitter stil) trupp av krigare, soldattrupp. Arnell Moore LR 2: 40 (1830). En djerf, fiendtlig krigartrupp var nedgjord eller fången. Runeberg 2: 43 (1848). 2SAH 54: 149 (1878). —
-UTBILDNING~020. (mindre br.) (huvudsakligen taktisk) krigsutbildning. KrigVAT 1850, s. 160. SD 1892, nr 297, s. 4. —
-YRKE(T). jfr KRIGS-YRKE. Ägna sig åt, välja krigaryrket. Ha, visa anlag för krigaryrket. Geijer Minn. 202 (1825, 1834). Vissa statsuppgifter, särskildt krigaryrket, medföra gärna en företrädesställning för sina utöfvare. 2NF 1: 140 (1903). —
-ÄMNE. ämne till en krigare, soldatämne; ung person som ämnar l. håller på att utbilda sig till krigare. Rappe Nordarm. 113 (1874). I huset funnos tre unga söner, alla krigarämnen. Vasenius Top. 1: 123 (1912). —
-ÄRA, r. l. f. ära som ngn förvärvar l. har ss. krigare; krigsära. Fryxell Ber. 7: 98 (1838). Stor krigarära väntar dig i tiden. Hedberg Lej. 34 (1868). Fatab. 1923, s. 112. —
KRIGERSKA, f. (†) kvinnlig krigare, amason; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Tu krijgerska (dvs. Sion) rusta tigh. Mika 5: 1 (”4”) (Bib. 1541). Pallas (var) een manligh och modigh Krijgherska. Schroderus Albert. 1: 57 (1638). Stagnelius (SVS) 2: 366 (1821; bildl.). Kullberg Tasso 2: 230 (”130”) (1860).
Spalt K 2761 band 15, 1938