Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KREDITOR kre3ditor2 l. 400, i bet. I m.||(ig.), i bet. II m.||(ig.) l. r.; best. -n ((†) -en Stiernman Com. 2: 351 (1643), Abrahamsson 559 (1726)); pl. -er kred1itω4rer l. kre1-.
Ordformer
(förr äv. skrivet cr-)
Etymologi
[jfr t. kreditor, eng. creditor, fr. créditeur (i bet. II; i ä. fr. äv. i bet. I); av lat. creditor, fordringsägare, till credere, anförtro, utlåna (se KREDO)]
I. motsv. KREDIT, sbst.1, KREDITERA, v.1: fordringsägare, borgenär; numera vanl. i pl. Betala, förnöja, tillfredsställa sina kreditorer. G1R 29: 820 (1559). Lambrecht bekenner sig ware skyllig sin Creditor Simon Larens Siwhundrede Daler. SthmTb. 1579, s. 76 b. Det lärer så gå, at Creditorerna ta alt som fins. Stagnell JHjernlös 45 (1756). Någon ohövlig, pockande kreditor gjorde sig heller inte påmint. Rogberg Mot. 93 (1927).
II. [överförd anv. av I i anslutning till KREDIT, sbst.2] bokhåll. motsv. KREDIT, sbst.2, KREDITERA, v.2: person l. konto som införes på kreditsidan i räkenskapsbok o. d.; äv.: kreditpost; motsatt: debitor. Kreditorers konto, i huvudbok fört kollektivkonto för samtliga leverantörer. Hortulanus Räckn. H 6 a (1674). UnderrItBokhåll. 5 (1738). Ramstedt BokförGr. 15 (1915).

 

Spalt K 2697 band 15, 1937

Webbansvarig