Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRAVLA krav3la2, äv. kra3vla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr KRAVEL, sbst.2
Ordformer
(kräfla CFDahlgren 2: 120 (c. 1840; rimmande med skräfla))
Etymologi
[jfr d. kravle, nor. kravla, isl. krafla, ävensom (det från nord. spr. lånade) eng. crawl; avledn. av sv. dial. krava (krava sej fram, Smål., med svårighet taga sig fram), till en rot vars grundbet. synes vara: riva, krafsa; besläktat med KRABBA, v., KRABBLA o. KRAFSA, v. — Jfr KRAVEL, sbst.1]
(i sht vard.) långsamt o. med möda krypa framåt l. omkring på magen l. på alla fyra med kroppen nära marken; med ansträngning o. svårighet förflytta sig (till ett ställe) med tillhjälp av händer o. fötter; äv. om fyrfota djur med korta fötter, insekter l. insektlarver, kräftdjur m. m.; äv. i utvidgad anv., om person: med besvärad gång långsamt o. med möda förflytta sig l. taga sig fram (till ett ställe); äv. refl. med rumsadverbial l. bestämning som angiver följden l. resultatet av ansträngningen. Matkarne krafla i osten. Schultze Ordb. 2411 (c. 1755). Under det att de begge (kullkastade) kamraterna kraflade i snödrifvan. Blanche Tafl. 3: 233 (1857). Jag är bara en liten myra, som kraflat mig trött bland de andra. VBenedictsson (1888) hos Lundegård Benedictsson 417. Barnen, som ligga och krafla och leka bland bråte och affall på bakgårdarna. VerdS 122: 24 (1904). Många, många kvällar kravlade jag mig hem sent på natten, dödstrött. DN(A) 1932, nr 27, s. 10.
Särsk. förb.: KRAVLA FRAM10 4. ofta refl.; äv. oeg. o. bildl., särsk.: med möda l. svårighet draga sig fram l. klara sig (i livet o. d.). (Sv.) Krafla sig fram, (lat.) Necessariis sibi satisfacere. Sahlstedt (1773). Hur det var, kunde han till slut krafla sig fram till en smedja i närheten. LfF 1914, s. 192. Rätt som det var kravlade en karl fram genom ett hål i väven. DN(A) 1934, nr 61, s. 6.
KRAVLA IN10 4. ofta refl. En gång hade en smal räfunge genom en liten / springa kraflat sig in i en kornlår. BRisberg i VLitt. 1: 474 (1902). Platt på magen försökte hon kravla in i grottan. Bergman LBrenn. 82 (1928).
KRAVLA KRING, se KRAVLA OMKRING.
KRAVLA NED10 4 l. NER4. ofta refl. (Barnen) kraflade sig ned från låren. Edgren Lifv. 1: 245 (1883). Granlund Prins. 105 (1915).
KRAVLA OMKRING10 04, äv. KRING4. äv. oeg. o. bildl. Lundgren MålAnt. 1: 36 (1873; om båt). Det är med menniskobarnen som med kattungarna; de krafla länge omkring i blindo. PT 1911, nr 119 A, s. 3.
KRAVLA UPP10 4, äv. OPP4. ofta refl.; äv. oeg. o. bildl., särsk.: med möda o. besvär komma sig upp (i världen o. d.). Scholander I. 2: 34 (c. 1870). Nedsparkad från samhällets höjder, dit han försökt krafla sig upp. Roos Skugg. 250 (1891). Gummorna kravlade upp ur den sjunkande båten. Bergman JoH 48 (1926).
KRAVLA UR10 4. ofta refl. Læstadius 1Journ. 410 (1831). Jag .. kravlade mig ur bilen. SvD(A) 1929, nr 29, s. 8.
KRAVLA UT10 4. ofta refl. Vid verklig kantring .. är det bäst att krafla sig ut öfver lovarts reling. Balck Idr. 1: 63 (1886). Skottsberg Båtf. 330 (1909).
Avledn.: KRAVLIG, adj. (föga br.) sölig, trög o. långsam i vändningarna. Allting skulle ha rostat under hans händer om inte konkurrenterna hade varit ungefär lika kravliga som han själv. Dahlbäck Åb. 85 (1914).

 

Spalt K 2678 band 15, 1937

Webbansvarig