Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KORTVILLIG, adj.; adv. -T.
Ordformer
(kor(r)t- (kårt-) 1610—1857. korts- 1649—1697. kurtz- 1684. -vi(j)lig(h) 1610—1621. -viliug 1619. -villig(h) 1614—1857)
Etymologi
[jfr d. kortvillig; av nt. kortwilig (jfr mnt. kortwilich, kortvarig) resp. t. kurzweilig; avledn. av kortewile resp. kurzweil (se KORTVILL, sbst.)]
(†) lustig, rolig, nöjsam, skämtsam. Schroderus Dress. 260 (1610). Vthi snack och taal såsom och eliest ganska skämptachtigh och kortwijligh. Dens. HoffWäck. 77 (1616). Kortwiliugt skempt snaak och tijdhfördrijff. Bullernæsius Lögn. 22 (1619). Om tu något kortwilligt blandar i talet, lät thet wara skämt, oc icke spee. Schroderus Comenius 916 (1639). Ahnfelt StudM 2: 55 (1857). — Anm. Ordet har stundom gm missuppfattning användts i bet.: kort, snäv (jfr KORT, adj. 5). (Betjänten) kom nu upp med en kortvillig befallning från Majoren, att (osv.). Knorring Ståndsp. 1: 84 (1838). Carl XII misstyckte de mångfaldiga svordomarne, och kortvillig och som alltid fåordig .. sade han endast: Låt bli svärjandet. Wingård Minn. 11: 62 (1849).
Avledn.: KORTVILLIGHET, r. l. f. (†) skämtsamhet; särsk. konkretare: tidsfördriv, förlustelse; skämt; jfr KORTVILL, sbst. Sigfridi b 3 b (1619). Wij .. wore glade, med dansande och annen korttwilligheett. Brahe Tideb. 136 (1620). Ahnfelt StudM 1: 279 (1857). särsk. i uttr. med l. på kortvillighet, på skämt. EkenäsDomb. 1: 234 (1658). Hwadh som kan wara på kortwilligheet aff Gästgiffuaren swarat. HärnösDP 1661, s. 9.

 

Spalt K 2541 band 14, 1937

Webbansvarig