Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONDITOR kondi3tor2, äv. 040 (condi`tor Weste; kånndi`tårr Dalin), m.||ig.; best. -n ((†) -en (BoupptSthm 1687, s. 1056 a)); pl. -er kon1ditω4rer; förr äv. KONDITARE, m.; best. -en; förr äv. KONDITÖR, m.; best. -en.
Ordformer
(förr äv. skrivet con-. -ditare 1667. -ditor 1634 osv. -ditör (-teur) 1675—1694)
Etymologi
[jfr t. konditor; av lat. conditor, avledn. av condire, sylta in, göra smakfull l. läcker m. m., sannol. besläktat med lat. condere, sätta l. lägga tillsamman (se KONDERA)]
person som yrkesmässigt tillvärkar (o. försäljer) finare bakvärk, konfekt o. d., sockerbagare. RP 4: 147 (1634). Kongl. Maij:ttz Conditor. BoupptSthm 1668, s. 1574. Två konditorer hade bakat .. Wienerbröd på söndag. Upsala(A) 1929, nr 227, s. 6. jfr: Benämningen konditor .. blef från 1830-talet en alltmer använd yrkestitel. Grafström Kond. 3 (1892). — jfr HOV-KONDITOR.

 

Spalt K 2089 band 14, 1937

Webbansvarig