Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KONDOTTIÄR kon1dotjä4r l. 4r, äv. kon1dotiä4r l. 01—, l. -tiæ4r, m.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(ofta med italiensk form o. böjning. -ier 18771918. -iär 1916 osv.)
Etymologi
[av it. condottiere, avledn. av p. pf. condotto, motsv. lat. conductus, av conducere, föra (se KONDUKTÖR, sbst.2)]
eg. i fråga om italienska förhållanden under 1300- o. 1400-talen: legotruppsanförare, vilken lät värva sig än av den ene, än av den andre politiske ledaren för vissa (krigiska) uppdrag; oeg., om yrkesmässig krigare l. anförare; äv. bildl., i sht om (politisk) ledare som anpassar sig efter rådande förhållanden, ”lycksökare” o. d. Wallis Verldsh. 3: 520 (1877). Larsson KinD 31 (1894). Donatellos ryttarstaty af condottieren Gattamelata i Padua. Söderhjelm ItRenäss. 7 (1907). Det är sant, att Pyrrhos blott var en stor kondottier, ingen statsman. Athena 51 (1917). SvD(A) 1934, nr 205, s. 4.

 

Spalt K 2090 band 14, 1937

Webbansvarig