Publicerad 1915   Lämna synpunkter
BLIGA bli3ga2 (bli`ga Weste), v. -ar, -ade, -at, bygdemålsfärgadt l. skämts. stundom ipf. bleg (imper. -a Bellman 3: 256 (1790) osv.; blig Leopold 5: 505 (c. 1817). — ipf. -ade Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754) osv.; bleg Livin Kyrk. 139 (1781), C. F. Dahlgren 3: 253 (1821: uppbleg), Lönnberg Syrend. 107 (1888), Fröding N. dikt. 41 (1894)). vbalsbst. -ANDE, -NING (se d. o.); -ARE (se d. o.); jfr BLIG.
Ordformer
(blija Verelius Ind. 242 (1681: Starblija), Dalin Arg. 1733, nr 16, s. 3, Lind (1749; jämte bliga); blja Spegel Sal. vijsh. 23 (1711); blia Spegel Gl. (1712), Ihre Gl. (1769; jämte bliga). blyga Lucidor Hel. Rr 3 b (c. 1674))
Etymologi
[fsv. bligha, -adhe; jfr sv. dial. bliga, bli(j)a, blii, i vissa trakter med ipf. bleg, ble (Rietz), äfvensom isl. blígja; af en germ. stam bliȝ-, lysa, blänka, glimta, som utom i nämnda ord föreligger i nor. bligra, glimta svagt under små viftande l. darrande rörelser (Ross), o. som nasalerad ingår i ä. d. blinge, blinka, nor. dial. blingsa, skela, ge ögonkast, i BLINGRA o. med afljud i BLÄNGA; jfr f. ö. Tamm samt BLICKA o. BLINKA]
— jfr FLIN-, STARR-, STIRR-, UPP-BLIGA.
1) (numera bl. hvard., ofta skämts.) se stint o. oafvändt med stora ögon, glo, stirra; vanl. (jfr dock b) med bibet. af att vara uttr. för dumhet l. själlöshet l. lojhet, undran, förvåning, nyfikenhet, närgångenhet o. d. Bliga stint, dumt, närgånget, oförskämdt. Bliga ngn rakt i ansiktet. Stå och bliga (på ngt). Ty när som Fisken Liuset sijr, / Eij flyr han utan stadigt blijr, / Och blygar på’t. Lucidor Hel. Rr 3 b (c. 1674). De bligade (vid min fråga) på hvarannan, utan til at svara. Dalin Arg. 1: 97 (1733, 1754). Hvad månne det är för en Man? Han bligar, som han aldrig sedt något hus tilförene. Lagerström Westph. 57 (1737). Representanterna (ha) .. gått och bligat på hvarandra med undran innemot halfannan vicka. Stenhammar Riksd. 2: 9 (1840). Nyfiket bligande bondfolk. Ödman Vår- o. sommard. 1: 122 (1882, 1887). Korna, som betade vid strandvassen .., stodo stilla och bligade. Levertin Magistr. 32 (1900). (Jag) fann .., att de flesta .. saknade psalmbok och bara sutto och bligade framför sig. Ödman Resebild. 175 (1907). — särsk.
a) i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Han bligar som en tjur på en köttmånglare. Granlund Ordspr. (c. 1880). Han bligar som en ko på en nymålad grind. Därs. Alla bliga, alla gapa (dvs. finna andra underligt beskaffade); (men) alla har vår Herre skapat. Därs.
b) titta kärvänligt l. trånande (på ngt, på l. åt ngn); särsk. om kvinna i fråga om man o. tvärtom. Lindfors (1815). Bliga så lagom på herregårdsdränga — / De se väl granna ut, men de ha ingen must. Blanche Tafl. 1: 116 (1845, 1856). Hon bligade åt alla, / hon bligade åt mig, / hon lofva att följa mig / på lifvets tunga stig, / men kom en ann och vinkade, / hon neg och bleg och blinkade. Fröding N. dikt. 41 (1894). Jäntorna bligade kärligt åt Bulten. Därs. 46.
2) (†) se plirande l. kisande l. lurande l. snedt (på ngn l. ngt). (En ung sälle, som hade) en misstänkt upsyn och bligade under lugg. Dalin Arg. 1: 168 (1733, 1754). Var på din vakt mot illsint folk; — sky den som snedvändt bligar. Liljestråle Fid. 1157 (1797). Almqvist (1844).
Särskilda förbindelser:
BLIGA FRAM 10 4. till 1: titta (stirra) fram. Ett vitöga bligade fram under det halvöppna ögonlocket. Koch Arbetare 176 (1912).
BLIGA UPP l. OPP 10 4. till 1: titta upp (med stora ögon). (Sam) bligade upp med ögonen. Callerholm Stowe 56 (1852). Pojken .. bligade upp, stirrade rundögd och stum på sin följeslagerska. Ullman En flickas ära 74 (1909). — jfr UPPBLIGA.
BLIGA UT 10 4. till 1: titta ut (med stora ögon), stirra ut. Biskopen .. / Åt fenstret bligar ut. Franzén Skald. 3: 263 (1824, 1829).

 

Spalt B 3208 band 4, 1915

Webbansvarig