Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNICKA knik3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[av t. knicken, knäcka, bryta m. m. (av germ. knik-, böja (sig), kröka (sig) o. d. (jfr KNEK o. KNICK, sbst.1)]
(i fackspr.) motsv. KNICK, sbst.1 1: böja ngt i en tvär vinkel (ofta med bibegrepp av att det böjda skadas gm krökningen); ”bryta”, knäcka (ngt); ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, = KNICK sbst.1 1. Warfvinge ÅrsbSabbatsbSjukh. 1889, s. 99. Enär tåget och dess delar (gm ett visst förfarande vid slagning av knut) .. blir mindre våldsamt knickadt och brutet. Öhrvall Knut. 15 (1908). Därs. 25 (: knickning; konkret). En akut hydronephros, förorsakad af en knickning eller vridning af uretern. LbInternMed. 2: 1037 (1918).
Särsk. förb.: KNICKA AV10 4. (i fackspr.) böja (ngt) i en tvär vinkel (så att skada uppstår); bryta av, knäcka av. Svartz MatsmältnSj. 174 (1932).

 

Spalt K 1598 band 14, 1936

Webbansvarig