Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNALLA knal3a2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING (†, JGOxenstierna 4: 215 (1815), Welander (1846)); jfr KNALL, sbst.1
Etymologi
[liksom d. knalde av t. knallen, avledn. av knall (se KNALL, sbst.1)]
1) avgiva en knall l. ett antal knallar; ljuda i form av en knall l. ett antal knallar; smälla; särsk. i fråga om ljudet vid detonation, explosion l. förpuffning; äv. i fråga om ljudet av champagnekorkar o. d. som springa i luften; äv. i fråga om pisksmäll(ar); äv. opers. (De gamlesom begagnade lagerträdsgrenar för spådomsändamål) kastade lager-grenarne på elden, som strax begynte knalla, och gifva ett liud från sig. Bliberg Acerra 115 (1737). Champagnekorkar knallade. Crusenstolpe Mor. 4: 38 (1841). De långa piskorna knallade som en hel salfva pistolskott. Zilliacus Indiankr. 168 (1898); jfr a. Jakobs (stärk-)skjorta knallade som ett kanonskott, när han böjde sig fram. Stolpe Järnbr. 476 (1933). — särsk.
a) i fråga om ljudet av skott, kreverande granater, avbrinnande fyrvärkeripjäser o. d. Spegel GW 60 (1685). Till välkomst, läta vi här alla Stycken (dvs. kanoner) knalla. Frese VerldslD 11 (1715, 1726). När skåtten knalla, / Många af oss (sparvar) falla. SvForns. 3: 113 (c. 1750). Då knallar åter jägarens bössa, och trenne fällda ungfåglar apporteras af hunden. Hemberg ObanStig. 150 (1896). SvD(A) 1933, nr 246, s. 22.
b) i fråga om ljudet vid elektrisk urladdning; särsk. i fråga om det första brakande ljudet efter blixt vid åskväder; i fråga om åska äv. övergående i bet.: mullra, dåna. Dalin Arg. 1: 290 (1733, 1754). Jag hörde dundret hårdt i berg och klippor knalla. Nordenflycht QT 1748—50, s. 108. Stormen rasade och åskan knallade utan afbrott. Fennia IX. 5: 20 (1873). Östergren (1930). — särsk. (†) om åskmoln l. blixt; äv. med obj.: med knall sända (död). Det moln som döden knallar. Lidner 1: 318 (1791). Jofur ljungar, / Och jorden gungar; / Molnen knalla, / Strömmarne svalla. Bellman SkrNS 2: 213 (1791). Må blixtar hväsa, viggar knalla! Wallin Vitt. 2: 234 (1806).
c) (†) om basun l. puka: ljuda hårdt o. starkt. När Guds basuner .. begynna til at knalla, / Strax verldens murar och all himlens fäste falla. Kolmodin QvSp. 1: 226 (1732). Arnell Moore LR 1: 62 (1829; om pukor).
d) (tillf.) bildl., i p. pr. ss. adv. med förstärkande innebörd; i förb. med färgadjektiv; jfr KNALL, sbst.1 1 c. Knallande högblå lyste vikarna. Johanson RecBakt. 85 (1928).
2) (vard.) om person: (med eldvapen) åstadkomma en knall l. ett antal knallar; äv. övergående i bet.: skjuta; äv.: smälla (med en piska o. d.); stundom med innehållsobj. För Battawia jag Swänske Lösen knalla. Dahlstierna (SVS) 111 (1698). En livrébeprydd lymmel, .. som knallar oupphörligt i luften med en .. formanspiska. Atterbom Minn. 31 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Enbommen var en toker som gick omkring med bössa förjämnan och sköt och knallade på allt han fick se. Engström 5Bok 202 (1910). Förr i världen tog man bara sin bössa och for ut på en kobbe och knallade när andan föll på. DN(A) 1932, nr 43, s. 7.
Särsk. förb.: KNALLA AV10 4.
1) (numera föga br.) till 1; om eldvapen: avlossas, brinna av, gå av, smälla av. Runeberg 1: 33 (1832).
2) (vard., numera föga br.) till 2, tr.: avskjuta (en kula). (Han laddade) sina pistoler med kulor, som knallades af skott på skott. Lundgren MålAnt. 1: 281 (1870).
KNALLA TILL10 4. till 1 (a o. b): plötsligt (börja) knalla. Åskan knallade till en gång. Meurman (1846). DN(A) 1934, nr 90, s. 1.
Ssg (till 1 o. 2; jfr KNALL, sbst.1 ssgr): KNALL-PÅK. [uppkommet i beväringsslang] (vard., skämts.) gevär. Siwertz Lörd. 76 (1917). Min svåger tog knallpåken under armen och stegade i väg till skogen för att titta efter något matnyttigt. SvD(A) 1932, nr 6, s. 8.

 

Spalt K 1544 band 14, 1936

Webbansvarig