Publicerad 1935   Lämna synpunkter
KACKALORUM kak1alω3rum2, n.; best. (föga br.) -umet.
Ordformer
(cacca- 1793. kacka- (cacka-) 1795 osv. kaka- (caca-) 17921934)
Etymologi
[jfr d. kakkelorum, om tomma ramsor l. formler l. om plötslig förändring. Ordet är sannol. en skämtsamt latiniserande bildning (jfr KOLORUM), men för övr. av ovisst ursprung, möjl. urspr. ett slags ”trollformel” i likhet med ABRAKADABRA, HOKUSPOKUS o. d. I bet. 2 föreligger sannol. anslutning till KACKLA. Jfr Hellquist EtymOrdb. (1921) samt GLangenfelt i Tiden 1919, s. 278, o. Dens. i Bokstugan 1921, s. 201]
1) (†) humbug, svindel; knep, ”hokuspokus”; äv. övergående i bet.: spratt, ”spektakel”. Min afsigt är också ej at disputera med Er öfver detta slags Cacalorum, denna svarta och hvita (dvs. onda o. goda) verlden. EP 1792, nr 19, s. 3. Att genom några penndrag, eller ett så kalladt hocus pocus eller kackalorum, förvandla en Svensk R:dr till 20 skill. FörsökSvStatJurn. 3: 59 (1816).
2) (vard.) buller, larm, oväsen, stoj; särsk. i fråga om flera personer som tala l. skrika o. d. på en gång: ofta liktydigt med; kacklande (se KACKLA 2). Vi sjöngo och höllo ett hiskeligt kakalorum. Almqvist TreFr. 3: 89 (1843). Utanför mitt fönster var det också ett förskräckligt kakalorum. Essén MekFrk. 8 (1918). Oj oj, så många fåglar, / oj oj sånt kakalorum! Gullberg o. Harrie Aristophanes Fågl. 30 (1928). NDA(A) 1934, nr 85, s. 11.

 

Spalt K 22 band 13, 1935

Webbansvarig