Publicerad 1934   Lämna synpunkter
JOFUR jω4fur, m.
Ordformer
(jofer 1715. jofur (iofur) 1679 osv.)
Etymologi
[sannol. i anslutning till den lat. stammen jov- i gen. Jovis, Jupiters (jfr JOVIAL) bildat av O. Rudbeck d. ä. efter isl. jǫfurr, furste, eg.: vildgalt (jfr ANoreen i Uppsalastud. 206 (1892)), motsv. feng. eofor, fht. ebur, t. eber (jfr EBER-)]
(i poesi o. vitter stil, numera knappast br.) benämning på den romerske guden Jupiter o. på den med denne i äldre tid identifierade nordiske guden Tor. Rudbeck Atl. 1: 705 (1679). Den stoore Jofur, som alt seer och alt förmår. Dahlstierna (SVS) 341 (c. 1696). Än Jofur rår, / Än böljan slår, / Det blixtrar, åskan går. Bellman 1: 139 (1771). Lenngren (SVS) 2: 198 (1797). CSnoilsky i Nu 1877, s. 216.

 

Spalt J 98 band 13, 1934

Webbansvarig