Publicerad 1933   Lämna synpunkter
ISKRA, v. -ade.
Etymologi
[jfr nor. dial. iskrast, känna en skakning, isl. eiskra, fnysa, rasa, ävensom nyisl. ískra, ýskra, vina, knaka, reta; trol. ljudhärmande]
(†) om häst: gnägga, vrenskas; äv. bildl., om människa: rasa. Heidrekur iskrade nog då; men betvang kämpa-vreden. Afzelius Herv. 38 (1811; isl. orig.: eiskradi). Dalin (1852; angivet ss. gammalt). Lundell (1893; anfört fr. finl. förf.).

 

Spalt I 1218 band 13, 1933

Webbansvarig