| Publicerad 1933 | Lämna synpunkter |
IMPROMPTU improm3ptu2 l. -ɯ2, l. IMPROMTU -prom3tu2 l. -ɯ2 (impro`mtu Weste, immprå`mmtu Dalin; med fr. uttal (ss. sbst.) Gynther ConvHlex. (1846), jfr äv. skrivningen inpromty; ∪ — ∪ (ss. adv.) Leopold 2: 274 (1815); — ∪ — (ss. sbst.) Kellgren 2: 75 (1790), Leopold 1: 265 (1808, 1814)), adv. o. sbst. n. (Weste (1807) osv.) ((†) r. l. m. l. f. Bergius Småsak. 8: 39 (1757), Wallmark Resa 72 (1819)); ss. sbst. best. -t (ss. r. l. m. l. f. -n); pl. -n (CVAStrandberg 1: 289 (1874) osv.), stundom -er (Oelreich 797 (1755), Mjöberg Stilstud. 77 (1911)) ((†) -s Almqvist JK 89 (1835), PT 1912, nr 58 A, s. 3 (: Schubert-impromptus)).
I. adv.: utan förberedelse, utan omständigheter, utan vidare; improviserat; numera nästan bl. (föga br.) i fråga om författande (av tal l. skrift): på rak arm, på fri hand, extempore. Hjärne DagDrabbn. 73 (i handl. fr. 1804). Detta tal framfördes med en särdeles munvighet, som bevisade, att det ej hölls så alldeles impromptu. Zeipel Set. 1: 16 (1847). WoH (1904). — särsk. (†): när l. som det faller sig. Res .. tillbakas .. (till Kristianstad) så råkas vi impromtu och utan all uppgjord öfverenskommelse. Almqvist AmH 2: 131 (1840).
II. sbst.: ngt som icke är tillkommet efter överläggning l. förberedelse, ngt improviserat; numera nästan bl. i b o. c. HJärta (1826) i 3SAH XL. 2: 52. Jag har inga åsikter, bara impromptum (tryckfel för impromptun). Strindberg Fagerv. 196 (1902). — särsk.
a) (numera knappast br.) oöverlagt yttrande; infall; vanl.: kvickt, träffande o. lyckat (om också icke särskilt djuptänkt) infall framkommet ss. en stundens ingivelse (i anslutning till ngt som sker l. säges; ofta om replik); kvickhet, bonmå. Oelreich 797 (1755). Jag märkte någon barnslig impromtu måste af madame vara sagd, ty Alorno helt röd gjorde sig ärende till en balkong. Tersmeden Mem. 1: 172 (c. 1780). Egenteliga saillies, verkliga impromptuer voro .. sällan hans sak. LittT 1796, s. 506.
b) (numera nästan bl. litt.-hist.) mindre, av en tillfällig anledning tillkommen (i hast skriven) dikt utan större anspråk. Bergius Småsak. 8: 39 (1757). In promptu. / Öfver min knytning. Lenngren (SVS) 1: 67 (1774). 1700-talet var impromptunas och de glada bordsvisornas tid. Anderson Stadsl. 61 (1912). OoB 1928, s. 470.
c) mus. benämning på vanl. mindre, jämförelsevis anspråkslöst musikstycke som bär improvisationens prägel o. icke är genomfört efter de strängare regler som i allm. gälla för de musikaliska konstformerna; förr äv.: improviserad musik, fri fantasi (jfr d. o. 5) spelad på ett instrument. (Pianisten) gör ett impromptu; det är hans force, / att så fantasera på lössläppt hand. Sturzen-Becker 3: 114 (1861). CVAStrandberg 1: 289 (1874). (Jeanson o.) Rabe 1: 228 (1927).
-VERS. (föga br.) improviserad vers. Det var sista gången han (dvs. C. F. Dahlgren) gladde sina samtida med sina blixtrande qvicka inpromptuvers; ty han bar redan inom sig den sjukdom, som skulle döda honom. Hyltén-Cavallius Lif 113 (c. 1880).
Spalt I 259 band 12, 1933