Publicerad 1932   Lämna synpunkter
HORST hor4st, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Lundell (1893) osv.) ((†) -er Svenonius Stenr. 186 (1888)).
Etymologi
[av t. horst i samma bet., motsv. nt. horst, bevuxen mark som höjer sig över ett lägre sumpland, fht., mht. hurst, mnt. horst, feng. hyrst, eng. hurst, alla i bet.: småskog, sandbank, sandig kulle o. d.]
geol. av förkastningssprickor begränsat större område av bärggrunden som står kvar i sitt upphöjda läge, sedan bärggrunden på tvenne l. alla sidor därom sjunkit till lägre nivå. Svenonius Stenr. 186 (1888). Horstarna äro på grund av sitt exponerade läge starkare utsatta för de nedbrytande krafternas verksamhet än omgivningen. Sörlin JoL 54 (1925). — jfr FLEXUR-, FÖRKASTNINGS-, URBÄRGS-, VECK-HORST m. fl.
Ssgr (geol.): HORST-BILDNING. äv. konkret. Ramsay GeolGr. 51 (1909; konkret). —
-BÄRG. SvRike I. 1: 58 (1899). —
-LAND. Fennia XL. 1: 53 (1919). —
-MASSIV, n. Ymer 1905, s. 18. —
-PLATÅ. Ymer 1918, s. 342.

 

Spalt H 1241 band 11, 1932

Webbansvarig