Publicerad 1931   Lämna synpunkter
HIA, v.2 -ade; p. pf. äv. hidd (Schultze Ordb. 1888 (c. 1755)). vbalsbst. -ARE (Schultze Ordb. 1889 (c. 1755)).
Ordformer
(hia 1703—1784. hija (hiya) 1547—1784)
Etymologi
[fsv. higha, sv. dial. hia; liksom d. hie av mnt. hien, higen, plåga, håna, narra, mht. (ge)hīwen, t. (ge)heien, taga till äkta, våldtaga, misshandla, plåga, narra, bedraga; jfr HEIRATS-, HJON. Med avs. på bet.-utvecklingen jfr BRY, v.]
(†) narra, bedraga, lura (ngn); äv. med adverbiell bestämning som angiver riktningen l. målet: narra ngn att begiva sig ngnstädes hän. LPetri 4Post. 6 b (1555). (Danskarna) Berömde sigh .. ther vtaff att the så offta hade hijadt the godtrogne Swenske medh godh sööt och fager ord. Svart G1 7 (1561). Gudarna hemsökie tig, / Kärng, som mig så skammelig / Hafwer hijat till marknan. Moræus Schonæus 409 (c. 1685). Dähnert (1784).
Särsk. förb. (†): HIA IFRÅN. narra ifrån (ngn ngt). HFinlH 7: 198 (1547). Schroderus Os. III. 1: 8 (1635).

 

Spalt H 883 band 11, 1931

Webbansvarig