| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAT ha4t, sbst.1, n. ((†) m. l. f. OxBr. 11: 499 (1633), Lucidor (SVS) 9 (c. 1670); f. RA 2: 192 (c. 1600), RP 3: 73 (1633)); best. -et; pl. (föga br.) = (Lamm Oxenst. 374 (i handl. fr. 1797), Strindberg Fagerv. 9 (1902)).
intensiv o. ihållande känsla av ovilja mot ngn l. ngt (så att man önskar ondt över l. söker skada l. fördömer föremålet för denna känsla); äv.: stor motvilja, avsky. Hat till l. mot, förr äv. på l. för ngn. Glödande, oförsonligt, ingrott hat. FörsprNT 6 b (1526). När hon (dvs. vreden) emoot wår nästa inrotar sigh och lenge wahrar, så warder hon kallat Haat. Balck Musæus R 5 a (1596). När ett oförsonligit Haat och illwilia, emellan the trolofwade sig yppar (må trolovningen upphävas). Kyrkol. 16: 2 (1686). Kellgren 1: 14 (1786). Hans hat var eld, hans vänskap gick i döden. Geijer Skald. 2 (1811, 1835; om odalmannen). Det ingrodda hatet hos bönder emot herrar. De Geer Minn. 1: 18 (1892). Fogelqvist ResRot 56 (1926). — jfr ADELS-, BRODER-, DANSK-, FOLK-, FÖR-, JUDE-, KLASS-, MÄNNISKO-, NATIONAL-, PARTI-, RAS-, SMÅ-, STÅNDS-, TYSK-HAT m. fl. — särsk.
a) i ordspr. Hat är många till harm, och någon till hägnad. Granlund Ordspr. (c. 1880). Mycket hat är liten heder. Därs. Sanningen förer hat med sig. Därs.
b) i vissa förb. med verb: lägga hat på ngn l. ngt. (†) fatta hat till ngn. G1R 15: 277 (1543). Dahlgren 1Ransäter 46 (cit. fr. c. 1815). — fatta hat till ngn l. ngt, förr äv. ett hat mot ngn. RP 3: 73 (1633). (Han) hade fattat itt Haat emot Churfursten. Schroderus Os. III. 1: 239 (1635). — få hat till ngn l. ngt. Svart G1 3 (1561). Jag sörjde dalhästen som en död vän, och jag fick hat till dvärgarna, vilka förjagat och utrotat honom. Forsslund Djur 99 (1900). — slå hat(et) till ngn, förr äv. slå ett hat på ngn. (numera knappast br.) fatta hat mot ngn. Stiernhielm Parn. 1: 3 (1651, 1668). Bägge ha slagit hatet till Serafimes snälla barn. Högberg Baggböl. 1: 211 (1911). — bära, hysa, nära hat till ngn l. ngt, äv. (i sht i folk ligt spr.) hava hat till ngn l. ngt, förr äv. på ngn. Thet longa lönliga haat han (dvs. Kristian II) till swenskæ mæn haffdhe. G1R 1: 28 (1521). Thet danske Ridderskap haffue .. hafft stort hatt på h: k: Ma:t. Därs. 11: 205 (1536). Oelreich 65 (1755). — draga hat till ngn. (†) bära hat till ngn, hata. LPetri Kr. 21 (1559). Widegren (1788). — hava ngt för hat. (†) hata ngt. G1R 28: 288 (1558). — ligga i hat med ngn. (†) vara fylld av hat mot ngn. Schroderus Os. 2: 352 (1635). ConsEcclAboP 428 (1660). — få hat av ngn l. komma i ngns hat l. i hat hos ngn. (†) bliva föremål för ngns hat; jfr FÖRHAT. HH 20: 77 (c. 1580). Gustaf II Adolf 129 (1616). Brask Pufendorf Hist. 349 (1680). — föra ngn i hat hos ngn. (†) förorsaka att ngn blir föremål för ngns hat. LejonkDr. 89 (1689).
c) [jfr FASA, sbst. 3 a] (†) i uttr. bliva ngns hat, bliva föremål för ngns hat. Visb. 1: 193 (c. 1620).
-FULL. (hat- 1621 osv. hate- c. 1618—1789. hates- 1681) [fsv. hatfulder]
1) full av hat, hätsk; äv.: som vittnar om hat. (Prästen skall bestraffa) ther han weet sin åhörare wara .. wredsam, hatefull, hembdgirigh (osv.). KOF 1: 416 (c. 1618). Ödeläggande och hatfulla (fejder). Hjärne K12 42 (1902). Därför att jag råkade påstå att 6 × 8 = 42 blef jag underkänd .. Jag blef hatfull mot räknekonsten. Engström Lif 15 (1907).
2) (†) som är föremål för ngns hat l. ovilja, förhatlig. VetAH 1740, s. 185. En hatfull sky af linne öfverhöljer ditt ansigte. Palmblad Nov. 2: 178 (1819, 1841; om en slöja). Kullberg Tasso 1: 141 (1860).
-GIRIG. (†) benägen för hat; hätsk. Jagh .. bekenner .. att iagh af haatgiricht hiärta hafwer .. ahngiffuit min kyrkioherde. ÄARäfst 43 (1596). Stridsberg Friman 76 (1798). —
-SAK. (†) tvistesak föranledd av hat l. föranledande hat l. bedriven under hat. Att alle tuistige haatsaker them emillan sätia och förlike. SynodA 2: 31 (1585). —
-VÄRD, adj. (i högre stil, numera mindre br.) värd hat, värd att hatas. PoetK 1815, 1: 125. Kullberg Ariosto 4: 208 (1870).
B (†): HATE-FULL, se A.
C (†): HATES-FULL, se A.
Spalt H 518 band 11, 1930