| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HALL hal4, sbst.1, r. l. f. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar (Rudbeck Atl. 3: 335 (1698) osv.) ((†) -er Tiselius Vätter 1: 31 (1723), VetAH 1742, s. 136); äv. (ngn gg i bet. 5) HALLE hal3e2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) klippa med brant o. jämn sida; brant (o. jämn) bärgsida, bärgstup; förr stundom: (brant) bärg o. d. SvForns. 1: 28 (bet. oviss). Åreskutans hall. Nicander 1: 220 (1824). (Jag) lät ert namn mot bergens hallar studsa. Hagberg Shaksp. 7: 264 (1849). I .. (Stenestad) finnes .. en hög klippa eller hall … Der är en jettestuga inne i hallen. Wigström Folkd. 1: 131 (1880). Campbell SkånBygd. 186 (1928).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) större, slätt, svagt lutande, i dagen gående parti av bärggrunden; större, liknande lös häll; ofta om dylika fasta l. lösa hällar i l. under vattenytan. G1R 24: 545 (1553). Så sjunger på ensliga klippans hall / Den skeppsbrutne viking. Geijer I. 3: 184 (1811). Ovanför .. holmen ligger ett mindre grund, en hall. MeddLandtbrStyr. 1927, nr 5, s. 84. I en skreva i hallen .. — urberget gick här i dagen och var över stora ytor täckt med taklök .. och Sedum acre .. — växte ett urgammalt .. päronträd. SkånFolkm. 1929, s. 135 (fr. norra Skåne).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) större, slät, mer l. mindre tillhuggen, mer l. mindre skivliknande häll använd för olika praktiska ändamål; äv., i överförd anv., om liknande skiva av gjuten metall (järn). (Breven hade) ståt i Tönes Olssons hws i gången wnder een firakanth hall. Rääf Ydre 3: 393 (1594). Thär (dvs. på kyrkogården) war och en gutin hall aff iern. Gyllenius Diar. 189 (c. 1660). (På gravkullen bör) upreesas .. een mäckta kostbaar Hall. Dahlstierna (SVS) 105 (1697). Varandes Grafven omkring lagd med långa Gråstens-Hallar, samt en Hall uppå mycket lång. Œdman Bahusl. 190 (1746). En smal hufvudgata finnes (i Gunnestorps by), till större delen stenlagd med hallar. VgFmT II. 8—9: 90 (1908). — jfr GRÅSTENS-HALL. — särsk. om spiselhäll o. d. Adlerbeth Ov. 211 (1818). Spisöppningen .. är rund, försedd med ”hall”; senare har ännu en hall blifvit lagd på. VgFmT II. 8—9: 92 (1908).
4) (bygdemålsfärgat resp. i fackspr.) om lager av skiktade (eller skiffriga) bärgarter i jorden; äv. om enstaka i dagen gående parti av dylikt lager; stundom ss. ämnesnamn, om (företrädesvis hård) skiktad (l. skiffrig) bärgart. VetAH 1820, s. 282. Därs. s. 283. Hård hall. (Troligen sandsten.) (utgörande en del av lagerföljden i borrhål vid Bältebärga i Skåne). 5SvGeolU 6: 14 (1915).
5) [jfr fsv. hella not, not försedd med stenar ss. sänken] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) nät- l. notsänke av (i näver l. dyl. inlindad l. med ett snöre ombunden liten, rundad) sten. Bergman GotlSkildr. 121 (1882). Arwidsson o. Ohlson 9 (1911).
(2) -BORRE. bot. den mellan o. över hällar växande örten Sedum acre Lin., fetknopp. Aspegren BlekFl. 32 (1823). Fries Ordb. 38 (c. 1870). —
(1) -BÄR. [jfr etymolog. avd. under HALLON] (†) den på stenig grund växande örten Solanum Dulcamara Lin., besksöta. Franckenius Spec. F 1 a (1638). Därs. D 3 b (1659). —
-STEN. (hall- 1761 osv. halla- 1854—1927) [fsv. hallasten, stenhäll]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 3 o. 4: stor, flat o. skivformig sten använd för olika praktiska ändamål (t. ex. ss. spiselhäll); (sten av) skiktad (l. skiffrig) bärgart; i Skåne (i formen halla-) vanl.: sandsten l. kalksten. SvMerc. 6: 469 (1761). Lorich Fisk. 29 (1790). Fornv. 1927, s. 202.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 5. (För att löpnätet skall snärja in fisken säkrare) få sänkena (”hallstenarna”) icke nå ända ned i bottnen. Ekman NorrlJakt 385 (1910). Arwidsson Strömm. 12 (1913). —
B (starkt bygdemålsfärgat): (2) HALLA-KNOPP. [jfr fsv. hälle knopper] = HALL-BORRE. ArkBot. III. 14: 22 (1904). —
-STEN, se A.
Spalt H 77 band 11, 1930