| Publicerad 1930 | Lämna synpunkter |
HAJ haj4, sbst.1, förr äv. HAJE, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. HAJNA, f. l. r.; pl. -er.
1) fisk av den till ordningen Plagiostomi, bredmunnar, hörande underordningen Selachii, vars arter i allm. utmärka sig gm sin glupskhet; i pl. äv. (bl. zool.) ss. benämning på nämnda underordning. Willman Resa 192 (1667). De stora Hajar, som i de varme länder stympa och sluka Folket i vatnet. Linné MusReg. XXI (1754). (Håbranden) är den största Haj, som dit (dvs. i Öresund) ingår. Nilsson Fauna 4: 719 (1855). Hos de flesta hajar genomgå äggen sin utveckling i äggledaren, varför hajarna sägas föda ungar. 3NF (1928). — jfr BLÅ-, BRUGD-, FLÄCK-, GRÅ-, HUND-, HÅBRANDS-, KRÅS-, MÄNNISKO-, RING-, RÄV-, RÖD-HAJ m. fl. — särsk.
a) i jämförelser. Han simmar som en haj. Nordforss Matr. 12 (1799). Glupsk som en haj. Vendell SvFras. 93 (1903). Gapa inte som en haj för det! Engström 2Bok 16 (1909).
b) [efter sv. dial. (Bohusl.) hå resp. HÅ i motsv. anv.] (på västkusten) i inskränktare anv.: (individ av) hajarten Squalus acantias Lin., pigghaj; jfr HÅ. Linné SystNat. 52 (1740). Nilsson Fauna 4: 732 (1855). Hajen är föremål för fiskarens oresonliga hat. (Haneson o.) Rencke 203 (1923). — jfr SMÅ-HAJ.
a) (föraktligt) glupsk l. girig person; person som på ett hänsynslöst l. ohederligt sätt söker skaffa sig vinning; ss. enkelt ord numera företrädesvis i inskränktare anv., om personer som i hamnstäderna söka förleda o. bedraga l. plundra sjömän o. emigranter, ”bondfångare”. Jag gaf nyss ut alla mina pengar till källarmästaren, den hajen! Blanche Våln. 589 (1847). ”Jag tror du sväljde ner snuset, din haj!” yttrade magistern (till mjölnaren). Dens. Älsk. 73 (1848). Min nye vän var således en ”haj” — så kallas på krogspråket dessa på våra bolagsvärdshus .. talrika figurer, som vandra omkring för att se hvem de uppsluka må. GHT 1897, nr 294 C, s. 2. Haj betyder i allmänhet en mindre hederlig mellanhand. Upsala 1921, nr 118, s. 6. Hamnarnas ”hajar”. SvD(A) 17/11 1929, Söndagsbil. s. 5. — jfr EMIGRANT-, LAND-, LIVSMEDELS-, LOTTERI-, LÅNE-, PÄNNING-, ÖL-HAJ m. fl.
b) (†) om orädd l. ogenerad l. oblyg person; ”huggare”. Fru Kastanie. .. jag vill med upprigtighet möta upprigtighet — jag är nära denna ålder (dvs. femtiotvå år). .. Örnegren (afsides). Det var en haj! Blanche Bläckst. 45 (1846).
-FISK.
1) (numera i sht zool.) = HAJ, sbst.1 1. Oldendorp 1: 55 (1786). Pigghajen är den allmännaste af alla hajfiskar. Nilsson Fauna 4: 732 (1855). Lilljeborg Fisk. 3: 606 (1890).
2) (föga br.) zool. i vidsträcktare anv.: fisk av hajarnas l. rockornas underordningar; i pl. ss. sammanfattande benämning på nämnda underordningar. FoFl. 1907, s. 291. —
-KROK. i sht fisk. stor fiskkrok avsedd för fiske av haj. Schulthess (1885). (Haneson o.) Rencke 227 (1923). —
-LOTS, m. l. r. (i fackspr.) fisken Naucrates ductor Lin., som ständigt följer större hajar. Berlin Lsb. 119 (1852). GHT 1905, nr 215 B, s. 3. —
-SKINN. hajens hud (som är täckt av med en emaljklädd tagg försedda plakoidfjäll o. som användes bl. a. ss. gnidningsmedel o. för beredning av chagrin, äv. ss. överklädnadsmaterial, i sht för erhållande av en sträv yta). Ehrengranat Ridsk. II. 1: 34 (1836). Kafveln (på värjfästet) af trä, var öfverklädd med skinn (hajskinn). Balck Idr. 3: 377 (1888). —
-TAND.
2) (†) örten Taraxacum officinale Web., vars bladkanter likna en tandrad med stora, skarpa tänder; jfr LEJON-TAND. Liljeblad Fl. 439 (1816; fr. Bohuslän). Fries Ordb. (c. 1870; fr. Bohuslän). —
-TRAN. (i fackspr.) tran som beredes av vissa hajarters (i sht håbrandens, brugdens o. håskärdingens) lever. Blomstrand OrgKemi 121 (1877). Hirsch LbGarfv. 332 (1898).
Spalt H 43 band 11, 1930