Publicerad 1930   Lämna synpunkter
HAGLA ha3gla2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. hagle, nt., holl. o. t. hageln, eng. hail; avledn. av HAGEL, sbst.2 1 o. 3]
1) motsv. HAGEL, sbst.2 1; i egentlig bemärkelse.
a) opers.: det faller hagel. Det hade åskat och haglat under natten. VarRerV 5 (1538). Reck tina hand vp ått himmelen, at thet haghlar offuer hela Egyptj land. 2Mos. 9: 22 (Bib. 1541). Thet haglar mycket starkt. Lind (1749). Östergren (1926). — särsk. (†) i uttr. det haglar fint l. grovt, det faller små resp. stora hagel. Thet haglar groft ute. Lind (1749). Dalin (1842; under grésiller).
b) (numera knappast br.) om moln l. sky: nedsända hagel; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. VetAH 1767, s. 107. Stormskyn .. / Kommer, brister, haglar och förskingras. Runeberg 2: 19 (1835). Haglande moln. Rydberg Myt. 2: 109 (1889). jfr (†): Haglande wäderleek. Verelius 201 (1681).
2) motsv. HAGEL, sbst.2 1; i bildl. l. överförd anv. av 1.
a) för att beteckna att ngt kommer i stor mängd o. i allm. häftigt l. våldsamt o. d.; särsk.: falla tätt o. ymnigt, ”rägna”; numera bl. (jfr dock γ) dels med subj. betecknande det som kommer i mängd (äv. i förb. med formellt subj.), dels opers. (se α o. β); jfr HAGEL, sbst.2 2. Ehrenadler Tel. 394 (1723). Och örfilar hagla och regna / Och smattra, som kulor i krig. Bellman 3: 98 (1769, 1790). Att fraser skulle hagla (på den frisinnade borgarsexan), var naturligt. BrefReuterdahl 120 (1863). Qvickheterna .. haglade öfver honom. Tavaststjerna Inföd. 256 (1887). Det haglade förfrågningar och bref och alltjemt led tiden. SDS 1899, nr 546, s. 1. Risgrynen haglade mot den blomstersmyckade extravagnens rutor. Siwertz Sel. 2: 111 (1920). Frågorna haglade tätt. MöLärov. 225 (1929). — särsk.
α) (vard.) opers. i förb. med bestämning inledd av prep. (i allm. av, stundom med) betecknande det som kommer i stor mängd. Sedan haglade det bokstavligen av rykten från alla håll. Hedin Pol 2: 572 (1911). Böök ResFrankr. 80 (1916). Det haglar av lovord och snärtar med för övrigt. AB(A) 1930, nr 55, s. 6.
β) (vard.) i uttr. sådana som det haglar ngt l. ngt haglar om, stundom kring öronen, förr äv. på ryggen, i fråga om skott, kulor, örfilar, slag o. d.; stundom (i sht förr) med indirekt obj.; ofta i det förstärkande uttr. så att det haglar om öronen. Skotten haglade them tiockt uppå ryggen. Sylvius Curtius 655 (1682). Jolin Kom. 105 (1845). Jag skall snurra för honom så att det skall hagla och snurra honom sjuhundra snurror kring öronen. Topelius Läsn. 8: 169 (1896). Hofmästarn, som fått ovett så det haglat om öronen. Strindberg Fagerv. 69 (1902).
γ) (tillf.) med subj. betecknande den l. det som låter ngt ”hagla”. Under det att .. (oppositionen vid 1834 års riksdag) åskat med ord, har den haglat med memorialer. Livijn 2: 296 (1834).
b) [kanske eg.: härja som hagel] (†) (vara ute o.) ”härja”, slå sig lös. Bröder, som ha’n / Haglat och svirrat med mig hela dan, / Hjelpen er vän ur rännstenen / Åter på benen! CFDahlgren 1: 244 (1827). Vi voro ute för att hagla, det vill säga slå oss lösa med ett par glas vin eller en mugg gammalt öl. Dens. 4: 188 (1831).
3) (†) motsv. HAGEL, sbst.2 3: skjuta hagelskott; äv. ss. vbalsbst. -ande konkret: hagelskott, hagelsvärm. Rålamb 8: 47 (1691). (Nämnda kanonskotts) haglande sprijder sig ifrån hwar annat. Därs. 79.
Särsk. förb.: HAGLA IN10 4. (tillf.) till 1, opers.: det kommer in hagel (gm ngn öppning, öppet fönster o. d.). Weste (1807).
HAGLA NED 10 4 l. NER4. jfr NEDHAGLA.
1) (†) om moln: nedsända (hagelskur). Ett moln / Förskingrar deras (dvs. plantornas) hopp och haglar ner / En skur af stela dödar på de späda. Runeberg 2: 167 (1830; i bild).
2) (i sht i vitter stil) till 2: falla ned tätt o. ymnigt. Frese VerldslD 11 (1715, 1726). Nådesbevisningar af alla slag haglade ned öfver stormännen. Anholm Gog 151 (1895). Hildebrand Donaumon. 147 (1915).

 

Spalt H 40 band 11, 1930

Webbansvarig