Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÖTA grø3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(grötia Linné Stenr. 65 (c. 1747: grötia sig tilsamman))
Etymologi
[avledn. till GRÖT 2]
1) (i sht vard., mindre br.) refl.: ”gröta ihop sig”. Weste (1807). Auerbach (1909).
2) [möjl. påvärkat av GLÖTA] (vard.) i förb med prep. i, stundom med: ”gräva”, ”rota” (i ngt), i onödan syssla (med ngt). Påminnelser .. att .. ej gröta med Natural Historien. CAlströmer (1762) hos Linné Bref I. 3: 56. Det ska fan gå här och gröta i leran mera. Blomberg Uvd. 40 (1917).
Särsk. förb. (till 1): GRÖTA IHOP10 04, äv. HOP4. (vard.) blanda ihop (ngt) så att det uppstår en gröt l. en röra l. ett mischmasch, röra ihop (ngt). Nordforss (1805; angivet ss. familjärt). Den där som grötar hop mixtur. Hallström GrAntw. 67 (1899). jfr (I)HOPGRÖTA.
GRÖTA IHOP SIG10 04 0, äv. HOP SIG4 0. (vard.) bliva grötig, bilda en gröt. Berndtson (1880).
GRÖTA SAMMAN10 32 l. 40. (föga br.) ”gröta ihop”. Lagerbring HistLit. 16 (1748).
GRÖTA SÖNDER10 40. (föga br.) krossa till mos. Eljest grötas (bären) .. sönder. Oec. 102 (1730). Tholander Ordl. (c. 1870).
GRÖTA SIG TILLSAMMAN. (†) ”gröta ihop sig”. Linné Stenr. 65 (c. 1747).

 

Spalt G 1232 band 10, 1929

Webbansvarig