Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GLÖTA glø3ta2, v. -ade
Ordformer
((†) pres. -er Spegel GW 286 (1685)).
Etymologi
[sv. dial. glöta; av ovisst urspr. (jfr Noreen SvEtym. 30, Kock SvLjudh. 1: 468)]
(vard., ngt bygdemålsfärgat) röra (i vatten o. d.); rota, gräva, snoka (i ngt); numera vanl. mer l. mindre oeg. o. bildl. Man wil så giärna glööta i mångahanda. Grubb 785 (1665). Ingen må olofwandes .. löpa uti annors ägor eller strömmar och där glöta efter Muszlor. Stiernman Com. 5: 243 (1691). Glöta i böcker. Sahlstedt (1773). En dag när Blommen satt och glötade i sina papper. Hedenstierna Durm. 146 (1892). PT 1909, nr 26 A, s. 3.

 

Spalt G 639 band 10, 1929

Webbansvarig