Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÄFTA gräf3ta2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. GRÄFT, r. l. m. (l. f.?).
Ordformer
(gräft 1773. gräfta (gräffta) 1745 osv.)
Etymologi
[sv. dial. (Finl.) gräfta, sannol. bildat till GRÄFTA, v.]
(utom ss. tillf. finländskt lån numera bl. i Finl.) större hacka (använd i sht vid nyodling). Juslenius 63 (1745). Gadd Landtsk. 1: 294 (1773). Med gräfta, spett och spade / han sökte dag och natt. Heidenstam Vallf. 12 (1888). Hallström Reseb. 193 (1898). Gräftan, hvilken i kärrbruk alltid är hufvudinstrumentet .. liknar en vanlig hacka, men är ansenligt större. Grotenfelt JordbrMet. 66 (1899). — jfr DIKES-, SVEDJE-, TORV-GRÄFTA.

 

Spalt G 1139 band 10, 1929

Webbansvarig