Publicerad 1929   Lämna synpunkter
GRÄFTA gräf3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
[sv. dial. gräftä (Ångerm.), gräfta (Finl.); bildat till stammen i GRÄVA l. möjl. till ett germ. vbalsbst. grafti-, graftu- (jfr GRIFT)]
(utom ss. tillf. finländskt lån numera bl. i Finl.) hacka med ”gräfta” (i sht vid nyodling). Juslenius 63 (1745). Nu skulle också jag vara åkerman samt spadade och gräftade några täppor. Læstadius 1Journ. 329 (1831). Odlingen (av vissa mossar i Finland) sker sålunda: först upptages marken genom gräftning, derpå brännes riset och torfven, så snart dessa torkat. Feilitzen Upps. 90 (1897).
Särsk. förb.: GRÄFTA UPP10 4 l. OPP4. (i Finl.) hacka upp med ”gräfta”. Topelius Fält. 1: 137 (1854). Grotenfelt JordbrMet. 61 (1899).
Ssg: GRÄFT-LAND. (i Finl.) med ”gräfta” upphackat område, hackland. Meurman (1846). Topelius Fält. 4: 120 (1864).

 

Spalt G 1139 band 10, 1929

Webbansvarig