Publicerad 1927   Lämna synpunkter
FÖR- ssgr (forts.):
(II 1 a α) FÖR-BULLRA. (†) (eg.: gm buller, larm, oväsen) förvirra (ngn) l. bringa (ngn) ur fattningen o. d.; i p. pf.: förvirrad, konfys o. d. (G. I var) tröttat aff thenne jämmerfulle werldennes förbuldrade wijdermödo. Svart Ähr. 86 (1560). (E. XIV var) så förbullrad till sitt förstånd, att han icke visste vad han gjorde. Grimberg SvFolk. 2: 318 (cit. fr. 1568). Een part sökia att förbullra och giöra migh brijderij. VDAkt. 1690, nr 393. —
(II 1 a β) -BULTA, v.1 [till BULTA, v.3] (†) mörbulta, genomprygla, slå (ngn) fördärvad. Major Wulf (blev) illa blesserat och Capitein Seuler förbultat med musqveter. KKD 3: 21 (c. 1705). —
(II 2 b β; jfr anm. sp. 2318) -BULTA040 (jfr anm. sp. 2313), v.2, -ning. [jfr BULT, sbst.1 11, o. BULTA, v.4] skeppsb. fästa l. förbinda medelst bultar; vanl. i fråga om bordläggningens (å träfartyg) förbindning med spanten. Dalman 4 (1765). Bordläggningens förbultning blir olika under vattenytan, i vattengången och ofvan vattnet. Engström Skeppsb. 23 (1889).

 

Spalt F 2446 band 9, 1927

Webbansvarig