Publicerad 1926 | Lämna synpunkter |
FÄRG fær4j, sbst.1, r. l. m. l. f. (m. Sahlstedt (1757), LoW (1911; jämte r.); f. Lind (1749), SAOL (1900; jämte m. o. r.)); best. -en; pl. -er32 (Rudbeck Atl. 3: 408 (1698) osv.) ((†) -or; jfr anm. i formavdeln.); förr äv. FÄRGE, m.; pl. -ar (Prytz MStenbock A 3 a (1633)); förr äv. FÄRGA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (BOlavi 195 b (1578), Malmström Hist. 2: 344 (1863)).
1) det slag av synintryck som beror på våglängden (våglängderna) hos de ljusstrålar som träffa ögats näthinna resp. på frånvaron av ljusstrålar; äv. konkretare, om var särskild av de olika, för ögat urskiljbara kvaliteterna (sorterna) av nämnda slag av synintryck (rödt, gult, grönt, blått, brunt, purpur, vitt, svart osv.): ljussort, färgton; äv. om dylika synintryck betraktade ss. egenskaper hos de ting som utsända resp. återkasta ljusstrålarna; i icke fackmässigt spr. ofta särsk. om alla färgsorter utom vitt o. svart (o. grått); jfr LET. Klar, lysande, bjärt, skrikande, gräll färg. Ljus, behaglig, diskret, glad, livlig färg. Lugna, oroliga färger. Enkel färg (fys. o. fysiol.), ljussort motsvarande ljusstrålar av en enda bestämd våglängd, grundfärg (rödt, gult, grönt o. blått, ävensom orange, indigo o. violett). Sammansatt färg (fys. o. fysiol.), ljussort motsvarande ljusstrålar av olika våglängd som samtidigt påvärka näthinnan på samma ställe, blandfärg (t. ex. brunt, purpur, vitt). Mättad, omättad färg (fys., fysiol. o. konst.), enkel l. sammansatt ljussort med ringa (ingen) resp. stor tillsats av vitt ljus. Liturgisk färg (i fackspr.), om var särskild av de färger (violett, vitt, grönt, rödt o. svart) som allt efter kyrkoårets olika tider (advent, jul, fastan osv.) användas för mässkläder, antependier o. d. Heraldisk färg (herald.), om var särskild av de färger (rödt, blått, svart, grönt, purpur) som användas inom heraldiken; närmast motsatt: metall (guld, silver). Lysa i alla rägnbågens färger. Huset är målat i röd färg. Färgerna gå bra ihop, stå bra tillsammans (ngt vard.). Färgerna svära mot varandra. Strumporna gå i färg med klänningen. Mattan står bra i färg, (vard.) färgerna i mattan hava en harmonisk, tilltalande färgvärkan. Färgen går l. stöter l. skiftar i brunt. Ett tyg av (i sht förr äv. med) svart färg, tyget är av svart färg (numera i sht i skriftspr.). Vara svart till färgen, förr äv. av färg. Döma om ngt som den blinde om färgen, se under BLIND 1 c. VarR 20 (1538). Brokott (avguda-)belete medh mongahanda fergho. Vish. 15: 4 (Bib. 1541). (Solens) färga är såsom rödaste guld. Luth Astr. 9 a (1584). (Landtmarskalken) förmantte .. hwar och en Ätt, att dhe wille inlefra dehres Arfzwapn med dehres rätta färgor inn j Ridderhusett .. (att där) förwahras. RARP 1: 66 (1627). (Saffran i brödet) är meer för färghan skul, än för smaken. Kockeb. A 3 a (1650). Om klädernes skapnad och färgen på alt vårt plagg måste vi fråga Moden. Dalin Arg. 1: 251 (1754). Hildebrand KyrklK 119 (1875). Snart smulto (i solnedgången en vinterkväll) alla färgerna samman i ett fruset blårödt. Rydberg Vigg 4 (1875). Purpur erhålles vid blandning af de enkla färgerna rödt och violett. 2NF 9: 266 (1908). (†) Kopparen (var) Miuk som Sölfwer, och hög aff Färga. OSPT 1687, nr 29, s. 7. jfr: Det kan icke nekas, att hvarje händelse i det menskliga lifvet har sin egen färg. Almqvist Törnr. 2: 167 (1849). — jfr BLANDNINGS-, GULD-, HUD-, HÅR-, HÖST-, ISABELL-, JÄRN-, KARMIN-, KOMPLEMENT-, KÖTT-, LEVER-, LIN-, MODE-, PURPUR-, RÄGNBÅGS-, SAND-, SILVER-, SPEKTRAL-, TEGEL-FÄRG m. fl. — särsk.
a) bildl. Hans (dvs. Leopolds) yttre verld var slocknad, men en ann, / en skönare, i tusen färger bruten, / ännu alltjemt för inre ögat brann. Tegnér (WB) 6: 53 (1829). Vårminnen äro som barndomsminnen; de bära alltjämt hoppets färger. Cavallin (o. Lysander) 1 (1861).
b) [efter t. gen. schwarzer osv. farbe] (†) i uttr. sådana som svart, vit osv. färg (utan föregående prep.), omedelbart l. (med hjälp av verbet vara, bliva o. d.) medelbart bestämmande ett substantiv, angivande den färg (svart, vit osv.) som det föremål har som substantivet betecknar. Vj (dvs. sex) alne brun tanneten farue atlask. BtFinlH 3: 128 (1541). Sammet, Atlask, Dammask, allehanda slagz färga. Petreius Beskr. 5: 2 (1615). Swarter ferga war hans Klädher. Sigfridi G 7 b (1619). Ekeblad Bref 1: 238 (1653). jfr: Alle .. lähre barn skohle bähra på sig twenne fergors wallmars kläder. Dahlberg Fattigl. Bil. A, s. 9 (c. 1645).
c) (i sht i högre stil) om ansiktets färg; särsk. om ansiktets naturliga, rödlätta färg; jfr HY, TEINT. Få, förr äv. taga färg, om person, kind o. d.: (efter att hava varit blek) återfå den naturliga, rödlätta färgen. Skifta, äv. byta, förr äv. ombyta färg, rodna o. blekna efter vartannat, blekna resp. rodna. Frisk, hög, varm, sjuklig färg. Hälsans, livets, ungdomens, vårens, oskuldens färg (i högre stil). BOlavi 13 a (1578). Sanning skiffter intet färgan. Grubb 709 (1665). En Piga, .. frisk, frodig med ungdomens och hälsans färg på kinderna. VetAH 1810, s. 50. Den bleka färgen (i Schartaus anletsdrag) vittnade om genomgångna inre strider. Agardh BlSkr. 1: 6 (c. 1855). Strindberg SvÖ 3: 248 (1890: taga färg). Han fick färg på de dödsbleka kinderna. Lagerlöf Antikr. 218 (1897). Hennes färg var ej så hög, men den var varmare (än förut). Ahrenberg StRätt 169 (1899). A. .. var sjuk i mjälten och hade dålig färg. Löwegren Hippokr. 1: 454 (1909). jfr ANSIKTS-, DÖDS-, LIVS-FÄRG m. fl. — särsk. (†) i uttr. hålla färgen (jfr 2 b β), eg.: icke blekna; förbliva oberörd o. lugn; bibehålla fattningen; icke låta sig bekomma. ConsAcAboP 1: 541 (1652). Jag (hade vid återseendet) säkert icke kunnat hålla färgen, det känner jag på mig; jag hade blifvit alltför rörd. Quennerstedt IndSold. 74 (1887).
d) [efter eng.-amerik. colour] (tillf.) om (mörk) färg på människans hud, betraktad ss. rasmärke. Vi veta, att Amerika står redo att .. erbjuda sitt öfverflöd åt alla, som komma, utan att fråga efter, hvilken deras nationalitet eller färg eller tro är. Nyblom Twain 2: 72 (1874). — jfr RAS-FÄRG m. fl.
e) om viss färg l. (övergående i konkret anv.) om föremål av viss(a) färg(er) som betraktas ss. kännetecknande för ngn l. ngt; förr vanl. om (färg på) dräkt, livré o. d. samt (eg. i fråga om medeltida förh.) om de färger som en dam gjort till sina o. som en riddare till damens ära begagnade vid tornering l. i strid l. (konkret) om de band, den rosett, den fjäderbuske o. d. i damens färger som riddaren bar; numera vanl. om de färger som ett visst kapplöpningsstall l. en viss sportförening gjort till sina l. (konkret) om den dräkt i dessa färger som kapplöpningsstallets ryttare resp. föreningens medlemmar bära vid tävlingar, samt om (färgerna på) en nations l. förenings fana o. d.; ofta mer l. mindre bildl. Bära, föra, förr äv. draga ngns färger. OPetri Clost. A 4 b (1528). Fram, fram vårt ädla, härjade standar! / Än fins en flik med Finlands gamla färger qvar. Runeberg 5: 8 (1860). Musikläktaren .. var dekorerad i de påfliga färgerna, rödt och hvitt. Ljunggren Resa 100 (1871). Klädseln i samtliga löpningar skall vara uniform eller färger (jockey-dräkt). TIdr. 1894, s. 6. Det är möjligt, att Lorenzo värkligen kämpade med Lucrezia Donatis färger i sitt hjärta: på sitt bröst bar han dem helt visst icke. Söderhjelm ItRenäss. 159 (1907). (†) (Att ”lida varjehanda”) är then färga som man kenner the christna vppå, Then som wil wara en Christen han moste jntit skemmas widh then färghen. OPetri 1Post. 56 a (1528). Så haffve vij .. aff thin schriffvelsse förmercht, att the dansche före altijdt samme färge (som de franska legaterna, dvs. ha samma tankar o. planer som dessa). GR 29: 188 (1559). jfr NATIONAL-, REGEMENTS-FÄRG m. fl. — särsk. i mer l. mindre överförd bem., om partiskiljande, i sht politisk åsikt. JGOxenstierna 4: 99 (1815). Thomander Pred. 2: 45 (1849). En .. ministère af .. liberal färg. SvAlm. 1884, s. 39. Tidningens färg kommer att blifva den äkta röda. Förbundet 1906, nr 1, s. 1 (i prenumerationsanmälan). jfr HÖGER-, VÄNSTER-FÄRG m. fl.
f) konst. färggivning, kolorit; ofta motsatt: teckning. Varm, kall, lugn, orolig färg. Cederschiöld Riehl 1: 35 (1876).
g) i sht mus. i överförd anv. om klangfärg: timbre. En klang af fiolartad färg. UB 2: 494 (1873). — jfr KLANG-, LJUD-, TON-FÄRG m. fl.
h) spelt. om var särskild av de fyra, vardera av tretton kort bestående, gm olika tecken i röd l. svart färg (i bet. 1) utmärkta serier av kort (spader, klöver, ruter, hjärter) av vilka en vanlig (fransk) kortlek är sammansatt; jfr KULÖR; äv. särsk. om den av dessa serier som i pågående spel är trumf. Draga en färg, se DRAGA, v. II 10 d β. Lägga upp (äv. lägga) färg, efter blandning o. kupering av korten lägga upp ett visst kort som i förevarande spel(omgång) skall vara trumf l. i annat avs. vara bestämmande för spelets gång. Kort, lång färg, om färg i vilken en spelare har få resp. många kort. Högsta färg, andra färg (i vira). Spela ut, öppna en färg. Hålla på, kasta en färg. Bekänna färg (äv. i bildl. anv.), se BEKÄNNA 7. Svara på en färg, få svar i en färg. Düben Boileau Sat. 66 (1722; se under BEKÄNNA 7 a). Serenius (1734; under sute). Lundequist KonstSpela 2: 21 (1832). Om jag fått svar i min färg, så (osv.). Almqvist AMay 44 (1838). Hagdahl Fråga 296 (1882). Svarar du inte på färg, din klutorre! Engström 1Bok 47 (1905). — jfr INKOMST-, LÅNG-, O-, PREFERENS-, TRUMF-FÄRG m. fl.
2) konkret: flytande (halvflytande, seg l. stundom degformig) lösning som har en viss färg (i bet. 1) vilken den kan meddela åt det föremål på vilket den anbringas; i sht om ämne varmed man målar (jfr dock b—d); äv. om den torra substans (det färgstoff) av vilken (vilket) lösningen gm tillsats av vatten, olja o. d. beredes; äv. om det överdrag (den hinna) av dylik substans som anbragts på ett föremål. Vit, svart, röd, grön osv. färg. Riva, blanda, laga till färg. Överstryka ngt med färg. Lägga på, äv. breda på tjockt med färg; äv. bildl.: överdriva. Måla ngt med grön osv. färg. OPetri Tb. 135 (1527). Skall och ingen Mästerswän eller lähredreng fördriste sigh att taga sin Mästares färgor, guldh, Pänsler eller ehuad thet helst ware kan. MeddNordM 1898, s. 71 (1622). Margrafinnan af Baden .. låter gravera i Koppar alla Hr Archiaterns Species plantarum .. (hon) illuminerar .. sjelf med de lifligaste färgor plantorne. JJBjörnståhl (1774) hos Linné Bref I. 3: 247. Lidner SednSkr. 73 (c. 1790). Väggarne äro .. ej sällan strukna med ljusa, glada färgor. Atterbom Minn. 329 (1818). Färgen blandas på paletten. Kallstenius Oljem. 126 (1913). — jfr AKVARELL-, BOTTEN-, BRONS-, GRUND-, JORD-, KALK-, KRIT-, KYLLER-, LACK-, LASER-, LIM-, MINERAL-, MÅLAR-, OLJE-, PASTELL-, RÖD-, SMÖR-, TEMPERA-, TÄCK-, VATTEN-FÄRG m. fl. — särsk.
a) i mer l. mindre bildl. l. i överförd anv.; jfr anm. sp. 2149.
α) i allm.; särsk. i fråga om muntlig l. skriftlig framställning. Måla, skildra, framställa ngt i l. med glada, dystra färger. (Paulus Eliæ) wore wel wärdh ath målas medh sådana ferghe som ther til hördhe, men iach skonar honom. OPetri PEliæ i 1 b (1527). Ett påfvebref, utfärdadt af Innocentius III år 1209 skildrar i mörka färger den ställning, hvari den kristna församlingen i Finland .. befann sig. Schybergson FinlH 1: 33 (1887). (Jag trodde) att det till en del kunde vara fantasiens färger, som för mig målat hennes bild så älsklig. De Geer Minn. 1: 93 (1892). — särsk. pregnant: glans, lyster; liv. (Sagoförtäljaren) visste åt teckningen gifva färg och lif. Strinnholm Hist. 2: 416 (1836). Gustaf i sitt vittra hof, / Bellman i sin yra / Gåfvo lifvet färg och ton. Sätherberg Dikt. 1: 280 (1862). Rikt begåfvad, som .. (drottning Lovisa Ulrika) var, satte hon färg på det hoflif, däri hon var själen. KyrkohÅ 1916, s. 118. (†) Både Constantin och Ambrose (sågo) efter den bortgående med blickar, fulla af färg. Almqvist GMim. 3: 75 (1842).
β) i fråga om det intryck ngt är avsett att göra (gör) på andra; utom i γ’ vanl. (förr nästan alltid) i mer l. mindre ren bild, i uttr. sådana som sätta, förr ngn gg lägga l. stryka (en vacker l. ful, riktig l. oriktig) färg på ngt, förr ofta överstryka ngt med (en vacker osv.) färg.
α’) (numera knappast br.) med bestämning angivande det intryck (godt l. dåligt osv.) som avses; i rent överförd bet.: utseende; sken. Schroderus Os. 1: 87 (1635). Orsaken .. (till oenigheten mellan ridderskapet och adeln) lärer förmodeligen ingen annan vara, en att en innocent saack fådt en ellak ferg. 2RARP 6: 594 (1731). Han .. sökte at gifva sin gärning färg af en helig ifver. Mörk Th. 3: 340 (1758). (Sapieha och jesuiten Limont) ha drifvit misstänkta underhandlingar i Polen … Det har satts en oskyldig färg på saken, ty (osv.). AQuennerstedt (1912) i KKD 6: XXV.
β’) (†) utan dylik bestämning, pregnant, i fråga om ngt som är avsett att göra ett godt intryck på andra utan att i själva värket vara godt; i rent överförd anv.: falskt sken av berättigande l. duglighet l. förträfflighet. Beflitadhe sigh thesse skrymtare .. ther om, at theras moord måtte bekomma een fergho. LPetri ChrPina C 5 a (1572). Ingen wil vthi sin saak hafwa orätt, och kan altijdh henne medh någhen ferga öfwerstryka. Schroderus Liv. 345 (1626). Han vet väl utvägar at sätta färg på sin Sak. Lagerström Tart. 93 (1730). Bernhard von Melen sökte genom qvarhållandet af den unge Sturen gifva en färg åt sitt eget affall. Geijer II. 3: 58 (1834). Hagberg Shaksp. 8: 298 (1849).
γ’) (†) bedrägligt yttre, sken. Ett sken och en ferga til rett. Swedberg Cat. 137 (1709). Han tog färgor och sken för Dygd. Mörk Ad. 1: 68 (1743).
γ) i överförd anv.: prägel, karaktär; skiftning, anstrykning. Tiällmann Gr. 218 (1696). (Hos löjtnant Olov Hård fanns en) från barndomen djupt inplantad gudsfruktan, som af olyckorna blott fått en varmare och djupare färg. AQuennerstedt (1908) i KKD 4: XL. Redan vid 1867 års riksmöte fick .. (andra kammaren) sin väsentliga färg af de mindre hemmansägarne. SvH 10: 52 (1909). — jfr DIALEKT-, LOKAL-, SAGO-, SPRÅK-, STIL-, TIDS-, VÄRKLIGHETS-, ÄVENTYRS-FÄRG m. fl.
b) i sht färg. om (torr substans l.) lösning med vilken (i upplöst form) garn, tyg o. d. behandlas för att antaga en viss avsedd färg (i bet. 1); äv. om det fint fördelade stoff varmed garn, tyg o. d. efter färgning är genomträngt. Hållbar, äkta, tvättäkta färg. Oäkta, förr äv. falsk färg. Färgen sitter i, går (lätt) ur. Förlora, äv. mista färgen. Linné Gothl. 175 (1745). Ju mörkare man vil hafva detta garnet, ju längre bör det ligga i den blå färgen. Warg 726 (1755). Almström Tekn. 2: 355 (1845). Björkman (1889). — jfr KYP-, VÄXT-FÄRG m. fl. — särsk.
α) (numera mindre br.) i uttr. taga l. taga emot färg, om garn, tyg o. d., om det förhållandet att garnet (tyget) vid färgning låter sig färgas av den färg (i bet. 2 b) varmed det behandlas. Juslenius 253 (1745). Weste (1807).
β) i uttr. hålla färgen (jfr 1 c slutet), om garn, tyg o. d.: bevara den färg varmed garnet (tyget) behandlats, icke blekas, icke fälla, icke changera. Serenius H 3 a (1734). Auerbach (1908). — särsk. bildl.: bestå inför prövning, bestå, stå sig; icke vara trolös; om berättelse o. d.: vara med sanningen överensstämmande; numera bl. ngn gg om person. Naucleri Berättelser holla intet Färgan. Schroderus Os. 1: 138 (1635). Wore ock någre som förebrackte efftertänckelige Saker, som wore passerade, der aff man nogsampt kunde see, at .. (kurfursten av Sachsen) intet wore hållandes Färgen. RelG2A D 3 a (1699). Dalsjö Platon 2: 191 (1872). Auerbach (1908).
c) om det vid tryckning, stämpling o. d. använda färgmedlet; särsk. dels boktr. trycksvärta, dels om det färgmedel varmed stämpelkuddar, skrivmaskinsband o. d. äro genomdränkta. UB 1: 603 (1873). SD(L) 1896, nr 121, s. 8. — jfr AUTOGRAFI-, KOPPARTRYCKS-, SKRIVMASKINS-, STENTRYCKS-, TRYCK-FÄRG m. fl.
d) (i fackspr.) lösning (innehållande beståndsdelar som kunna lösa i en guldlegering ingående koppar l. silver) varmed guldarbeten behandlas för att på ytan erhålla en varmare guldfärg. Guldsmedernas vanliga färga är en pulveriserad blandning af salpeter, koksalt och alun. Almroth Karmarsch 455 (1839). Eneberg Karmarsch 2: 529 (1861).
3) [rörande anledningen till benämningen jfr språkprovet från 1885 under FÄRGA, v.1 5] garv. (kar innehållande) sur, mycket svag garvämneslösning vari hudar som skola garvas först (omedelbart efter skavningen o. den därpå följande sköljningen) nedläggas. TT 1896, K. s. 75.
Anm. Bet. 1 o. 2 övergå ofta i varandra; åtskilliga bildl. anv., som urspr. anslutits till 2 o. här upptagits under denna bet., föras numera snarast till 1.
Sammansättningar. Anm. Det är ofta omöjligt att avgöra huruvida en ssg med färg(e)-är att föra till substantivet FÄRG, sbst.1, l. till verbet FÄRGA, v.1; jfr ssgrna under detta ord.
(2) -ANLÄGGNING~020. (i fackspr.) påmålning av färg; äv.: färgbehandling; äv. konkret: påmålad färg. Rinman 1: 686 (1788). Brunius SkK 614 (1850). Då vestra portalens tympanon haft färganläggning, kan man väl taga för afgjordt (osv.). Rydbeck Kalkmåln. 86 (1904). —
(2) -ANSTRYKNING~020. (i fackspr.) påstrykning av färg; äv. konkret: färg avsedd att påstrykas, påstruken färg. EconA 1807, sept. s. 44. AHB 4: 27 (1860). (Dammet) lägger sig på de ännu icke torkade färganstrykningarna och gör dem ojemna och smutsiga. Därs. 131: 8 (1887). —
(2 b) -BAD. (i fackspr.) lösning av färgstoff; bad (se d. o. 1 c); kyp. Pasch ÅrsbVetA 1830, s. 48. UB 5: 509 (1874). —
(2 c) -BAND. på skrivmaskin: jämnsmalt band på vilket skrivmaskinsfärgen är anbragt. 2UB 10: 153 (1906). —
(1, 2) -BEHANDLA, nästan bl. ss. vbalsbst. -behandling, ngn gg äv. i p. pf. (i sht i fackspr.); jfr BEHANDLA 5 c, BEHANDLING 2 c; ss. vbalsbst. -ing särsk.: sätt på vilket färgerna anbringas på en tavla, faktur (se d. o. II), tusch. Kindblad (1871). (Salmsons) smidiga teckning och .. delikata färgbehandling. Nordensvan SvK 601 (1892). Den i rummens färgbehandling .. rådande tunga tyska smaken för mörka färger. Sthm 2: 212 (1897). Väggar och tak äro .. betäckta med dekorativt färgbehandlad modellpasta i lågrelief. PT 1909, nr 161 A, s. 3. —
-BENÄMNING. —
(2) -BEREDNING. (i sht i fackspr.) jfr BEREDNING 2. Wikforss 1: 519 (1804). Upptäckten af de kemiska färgämnena har vållat en fullkomlig omhvälfning i färgkonsten och färgberedningen. UB 5: 498 (1874). —
(2) -BESTRYKA, nästan bl. ss. vbalsbst. -ning, ngn gg äv. i p. pf. (i sht i fackspr.) Kolmodin TacAnn. 1: 116 (1833). TT 1898, K. s. 84. —
(2) -BESTÄNDIG. (i fackspr.) om sak: vars färg är hållbar; äv. om färg: som icke går ur, hållbar, äkta. Sundberg Mikroorg. 22 (1895). SD 1915, nr 313, s. 8. —
-BESTÄNDIGHET~0200 l. —010~2. (i fackspr.) —
(1, 2) -BILD. bild (avbildning) i färg; stundom särsk. om färgfotografi. Atterbom Minn. 243 (1817). PT 1908, nr 25 A, s. 2. FoFl. 1910, s. 33. särsk. (†): spektrum. VetAH 1787, s. 177. Dalin (1851; med hänv. till färgspekter). —
-BLANDNING.
1) till 1, abstr. o. konkretare; i konkretare anv. särsk. (i sht konst., mindre br.): färgläggning, kolorit; äv.: färgskiftning, nyans. Tessin Bref 1: 87 (1751). Hösten .. (hade) öfver löfträdens kronor stänkt de rikaste färgblandningar ifrån guld ända till ljusgrönt, mörkgrönt, violettbrunt och purpur. Almqvist TreFr. 1: 126 (1842). Röd halsduk o. d. gjorde .. (Almqvists) klädsel .. brokig och färgblandningen deri .. skrikande. Lysander Almqvist 324 (1878).
2) till 2 (o. 3), abstr. o. konkret; i fråga om tillagning av målar-, tryck- l. färgerifärger o. d. Alm- (Sthm) 1809, s. 47. VetAH 1818, s. 56. Litografen måste .. förstå att på det noggrannaste bedöma effekten af hvarje färg och färgblandning. 2UB 10: 319 (1907). —
(1) -BLEK. (i högre stil) blek; ofta särsk. till 1 c; ofta bildl. Då .. solen väckte en tigande och färgblek värld till glans och lif. Rydberg DetSköna 98 (1889). Almqvist LycklL 20 (1904). —
(1) -BLIND. som saknar förmåga att urskilja en l. flera färger; i allm.: rödgrönblind; äv. bildl. FHolmgren i NordMedArk. 1874, nr 24, s. 3. NF 3: 1531 (1880). —
-BLINDHET—0~2, äv. ~20. äv. bildl.; jfr DALTONISM. Medfödd, förvärvad färgblindhet. Estetisk färgblindhet! Sturzen-Becker 1: 15 (1861). Om färgblindheten. Holmgren (1877; boktitel). (Den fotografiska) plåtens färgblindhet. TurÅ 1907, s. 399. —
(2) -BLÅSA, r. l. f. (förr) påse av torkad fiskblåsa vari riven målarfärg förvarades. (Bordet i ateljén var) fullt af hårdnade penslar, tomma oljeflaskor, utkramade färgblåsor. ELundgren (c. 1865) hos Nordensvan Lundgren 49. FWScholander (c. 1870) i 3SAH 13: 275. —
(1, 2) -BOK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2169). (färje- 1815) (liten) ”bok” med färgprov; äv. (förr): liten färglåda i bokform. Synnerberg 1: 126 (1815). Dalin (1851). —
(2 c) -BOLL. (i sht förr) boktr. boll (se d. o. 1 e slutet), boktryckarboll. UB 1: 650 (1873). 2UB 10: 316 (1907). —
(2 c) -BORD. boktr. på handpress (korrekturavdragspress o. d.): vid sidan av pressen anbragt bord av järn på vilket den vid tryckningen använda färgen utrives; på maskinpress, om den vid olika system på olika sätt anordnade inrättning (bl. a. omfattande en skiva) gm vilken den för tryckningen nödvändiga färgen överföres till färgvalsen. Snällp. 1848, nr 14, s. 1. Nordin Boktr. 243 (1881). NordBoktrK 1908, s. 258. —
(1) -BRAND. (i högre stil, särsk. i poesi) lågande färg(prakt); jfr -GLÖD. Atterbom LÖ 1: 262 (1824). Levertin II. 2: 49 (1890). —
(1) -BRYTNING.
1) abstr. (i fackmässigt spr., föga br.): det vita ljusets uppdelning i skilda spektralfärger vid genomgång av ett medium av visst slag, ljusbrytning; konkretare (i högre stil) om var särskild av de så uppkomna färgerna l. färgsorterna l. färgnyanserna; jfr BRYTA 21 c, BRYTNING 6. Aftonrodnadens glans .. åstadkom underbara färgbrytningar. Stiernstolpe Arndt 2: 140 (1807). Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 13. Brokiga och flyktiga som solens färgbrytningar i ett prismatiskt glas. OLevertin i OoB 1892, s. 101. SDS 1911, nr 76, s. 8. särsk. (mindre br.) mer l. mindre bildl. Brinkman i SAH 13: 97 (1828). Till en början var det merendels tyst, innan det .. blifvit begripligt hvilken färgbrytning husfaderns lynne hade. Carlén Skuggsp. 2: 192 (1865). En diktion, som i glans och färgbrytningar söker sin like. Böttiger 5: 40 (1867, 1874).
2) om (för ögat tilltalande) kontrastvärkan mellan varandra olika färger; jfr BRYTA 31 b, 32 a, BRYTNING 12. Hvad gifver mer tillfälle till en präktig och intagande färgbrytning, än klädedrägten? Polyfem IV. 3: 2 (1811). Brunius SkK 258 (1850). Hildebrand Hedn. 43 (1872). —
(2) -BRÄDE. (färge- 1822) (numera föga br.) palett. Pänslar och färgbräde föllo ur hans händer. Säfström Banquer. Q 3 a (1753). Östergren (1923). —
(2 c) -CYLINDER. boktr. cylinder avsedd för färgens framförande (medelst formvalsarna) till stilformen. Elge Boktr. 85 (1915). —
(1, 2) -DIKT. (i högre stil) målning med poetiskt (lyriskt) stämningsinnehåll. Merendels är det den svenska sommarens ljusa månskensnätter, som inspirerat dessa små lyriska färgdikter. Bergh Konst 191 (1908; om tavlor av A. Wahlberg). —
(1, 2) -DIKTNING. (i högre stil) jfr -DIKT. Ahrenberg Män. 2: 84 (1907). I den konstnärsgeneration, Ernst Josephson tillhör, representerar han fantasikonst, färgdiktning. Romdahl o. Roosval 504 (1913). —
(1) -DRÄKT. (i sht i fackspr.) om färgrik kroppsbetäckning hos djur, särsk. fåglar. Fries ÅrsbVetA 1834, s. 41. 2NF 17: 389 (1912). —
(2 c) -DYNA. med färg indränkt dyna mot vilken (gummi)stämplar, färgvalsar o. dyl. kunna tryckas, glida osv. o. så erhålla den för stämplingen l. tryckningen behövliga färgen. UB 5: 525 (1874). 2NF 27: 583 (1918). —
(1) -EFFEKT. jfr EFFEKT 3 a. Estlander KonstH 483 (1867). Praktfulla färgeffekter. Nordensvan KonstH 273 (1900). —
(1) -FAGER. Kullor i färgfagra nationaldrägter. AB 1897, nr 112, s. 3. Ericson Fågelkås. 2: 1 (1907). —
(1) -FATTIG. äv. bildl. Karlin Konstsl. 14 (1886). Förståndets misstrogna, färgfattiga, styckevisa och sammanhangslösa världsbild. Böök Tegnér 1: 57 (1917). —
-FLÄCK.
1) till 1 o. 2: mer l. mindre avgränsat ställe som gm sin avvikande färg skiljer sig från den yta varav det utgör en del; äv. bildl. Lind (1749; under kleck); möjl. till 2. PoetK 1820, 1: 30. Böök 1Ess. 154 (1913).
2) till 2: fläck på kläder o. d. bestående av färg. Ty hwart man med sit Finger taer, / Där blifwer strax en Färgfleck Kwaar. Lucidor (SVS) 454 (1674). —
(1) -FOTOGRAFERING. konsten att fotografera i naturliga färger. —
(1) -FOTOGRAFI. färgfotografering; äv. konkret, om fotografisk bild tagen i naturliga färger; ngn gg oeg., om färglagd fotografisk bild. TT 1877, s. 235. PT 1903, nr 294 A, s. 3. —
-FRI. särsk. (i fackspr., numera knappast br.) till 1, om lins: akromatisk. Almqvist GMim. 3: 220 (1842). UB 2: 326 (1873). —
-FRIHET—0~2, äv. ~20. särsk. till 1 (i fackspr., numera knappast br.): akromatism. NF 1: 326 (1875). —
(1) -FRISK. som har livlig, livfull, strålande färg. Färgfriska blommor. Benedictsson FruM 112 (1887). Färgfriska liffulla dukar (dvs. tavlor). Bildt Minn. 114 (1900). —
-FRISKHET—0~2, äv. ~20. —
(1) -FÄLT. (i fackspr.) särsk. om den del av ett spektrum som fylles av en enda, bestämd färg. Fock 1Fys. 313 (1854). LbInternMed. 2: 340 (1916). —
(1) -FÖRNIMMELSE. (i fackspr.) Trana Psych. 2: 19 (1847). Det färgblinda ögats färgförnimmelser. NF 5: 597 (1882). —
(1) -FÖRÄNDRING. VetAH 1783, s. 318; möjl. till b. Berzelius Kemi 2: 347 (1812). Bladens färgförändring om hösten. BotN 1843, s. 155. (Grönfläckiga paddan) eger rätt stor förmåga af färgförändring. 2NF 1: 835 (1903). särsk.
a) (tillf.) till 1 c. Man kunde aldrig af någon färgförändring gissa hans tanke. Elgström (o. Ingelgren) 184 (c. 1809).
b) (numera föga br.) konkretare: färgskiftning, nyans. SKN 1842, s. 311. Af den tame buffeln förekomma en mängd färgförändringar. NF 2: 1297 (1878). —
(1, 2) -GIVANDE, p. adj. (i fackspr.) som lämnar färgämne; som avger färg; som ger färg åt ngt, färgande. Westring SvLafv. VI (1805). UB 1: 582 (1873). Karameller (m. m.) .. bestå blott af socker, med en ringa tillsats af smak- eller färggifvande ämne. Grafström Kond. 26 (1892). —
(1, 2) -GIVNING. konst. kolorit; äv.: färgbehandling (på en tavla); äv. bildl. Brinkman i SAH 13: 97 (1828). Söderhjelm Runebg 2: 211 (1906). En stark och mustig färggivning. Romdahl o. Roosval 318 (1913). —
(1) -GLAD. som uppvisar (är målad i, prunkar i) glada färger, äv. bildl.; ngn gg om person: som älskar (livliga) färger. NF 11: 668 (1887). Rädda eder tillbaka till lifvet, det friska, det färgglada. Snoilsky Hex. 6 (1887). (Bredas) dristiga och färgglada teknik. Nordensvan SvK 59 (1892). Lönnarnas färgglada kronor. Nyblom Österut 90 (1908). —
(1) -GLANS. praktfull färg(givning); äv. bildl. Stiernstolpe Arndt 1: 52 (1807). Tegnér (WB) 3: 206 (1819). Lutar solen till sin nedgång, då öfversvämmas de gråa minnesvårdarna och de grönskande trädgårdarna af varm gyllene färgglans. VLS 27 (1884). —
-GLAS.
1) (i sht i fackspr., mindre br.) till 1: färgat glas (till kyrkfönster o. d.). Rinman 1: 628 (1788). Hildebrand Folk 67 (1915).
2) mej. till 2: graderat glas för mätande av smör- o. ostfärg. TLandtm. 1886, Annonsbl. nr 46, s. 2. —
(1) -GLÄDJE. glädje åt livliga färger; äv. mer l. mindre konkret: färgglad kolorit. Vår tid är icke färgglädjens tid. .. Vår .. publik .. är asketisk i läran om färgsensationer. Bergh Konst 69 (1893, 1908). Teckningarna äro alldeles intagande, fulla af poesi och färgglädje. SD(L) 1901, nr 594, s. 3. —
(1, 2) -GLÄNSANDE, p. adj. äv. bildl. Guld- och färgglänsande konungapalats. Samtiden 1873, s. 44. —
(1) -GLÖD. (i högre stil) intensiv, varm färgprakt; äv. bildl. Bättre än någon minnesteckning måla .. (Kellgren) här i rikaste färgglöd hans egna träffande ord. Böttiger 5: 190 (1869, 1874). En underbart vacker guldton och rembrandtsk färgglöd. 2NF 6: 763 (1906). —
(1) -GLÖDANDE, p. adj. lysande i intensiva, varma färger; äv. bildl. De färgglödande orientaliska mattmönstren. TT 1871, s. 361. (Lenaus) innerliga, melodiska och färgglödande diktning. NF 11: 1093 (1887). —
(1, 2) -GNISTRANDE, p. adj. (i högre stil) bildl., särsk. i fråga om muntlig o. skriftlig framställning. Böök 1Ess. 3 (1913). Bibelns färggnistrande poesi. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 3: 45 (1918). —
(2) -GODS, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2169). (†) koll.: färger i parti l. större mängd. Lagerbring 2Hist. 1: 40 (1778). jfr Fatab. 1907, s. 222. —
(1) -GRAFIK. konst. Färggrafik, ett gemensamt namn på färggravyr .., färgträsnitt .. och färglitografi .., d. v. s. gravyrer, träsnitt l. litografier, tryckta i flera färger. BKonvLex. (1924). —
(1, 2) -GRANN. Vackra, färggranna tistelarter. Bremer GVerld. 1: 34 (1860). Koch Timmerd. 389 (1913). —
(1) -GRAVYR. konst. (konsten att framställa en) gravyr tryckt i flera färger. Tallberg Etsn. 17 (1912). —
(1) -GRÄNS. i sht naturv. Nilsson Fauna 1: 606 (1847). Färgen (på husråttan) är ofvan svartaktig eller svartgrå, undertill mörkt askgrå eller blågrå, utan skarp färggräns. NF 14: 198 (1890). —
(2 b) -HALT, r. l. f. (i fackspr., numera mindre br.) halt av färgämne. Westring SvLafv. V (1805). Östergren (1923). —
(2 b) -HALTIG. (i fackspr., numera knappast br.) innehållande färgämne. VetAH 1791, s. 137. Westring SvLafv. 4 (1805). —
(1) -HARMONI. äv. konkretare. Frey 1841, s. 291. De gamla ursprungliga mönstren (i flossavävnaden) med deras af kännare beundrade färgharmoni och karakteristiska motiv. NF 4: 1490 (1881). Den svenska konsten utmärkes, där den når högst, av en strävan mot stora linjer och lysande, klara färgharmonier. Flodström SvFolk 181 (1918). —
(2 b) -HISTORIA. [rörande bet. av senare ssgsleden jfr NATURHISTORIA] (†) Svenska lafvarnas Färghistoria eller Sättet att använda dem till färgning och annan hushållsnytta. Westring (1805; boktitel). —
(2 b β) -HÅLLFASTHET~002, äv. ~200. motståndskraft mot blekning o. d. SFS 1891, Bih. nr 72, s. 1. TLev. 1899, nr 20, s. 1. —
(1) -HÅLLNING. Särskild omtanke måste alltid ägnas färghållningen, så att trycket i upplagan får genomgående samma färgnyans. Elge Boktr. 94 (1915). särsk. konst. färggivning, kolorit; äv. bildl. SvLitTidn. 1818, sp. 807. Hammarstedt Tacitus 4 (1916). Mustig färghållning och bredt, kraftigt föredrag utmärka .. (Vilhelm Smiths) målningar. 2NF 26: 26 (1917). —
(2) -HÄLL. (förr) skiva (av sten l. skiffer) på vilken (målar)färger revos. JernkA 1832, Bih. s. 146. Kindblad (1871). —
(1) -HÖRSEL. [efter fr. audition colorée] psykol. om uppträdandet av färgförnimmelser vid uppfattandet av ljud, ”fotism”. Wrangel Diktk. 23 (1903). —
(2) -ISÄTTNING~020. påläggande av färg (på en målning); äv. konkretare; äv. mer l. mindre bildl. MeddSlöjdf. 1884, s. 146. Blomsteranläggningarnas (vid Rosendal) starka färgisättningar rodna, hvitna eller blåna mot grönskans bakgrund. Idun 1901, s. 434. Nyblom Akvarellm. 16 (1910). —
(2 b, 3) -KAR. BoupptVäxiö 1856. (1) -KARAKTÄR. särsk. till 1 g. Den olika färgkarakteren af skalans toner. Beyer Sång. 57 (1887). —
(2) -KEMI. den gren av kemien som sysslar med färgämnenas egenskaper, sammansättning, beredning m. m. TT 1871, s. 383. —
-KLANG. (i högre stil)
1) mus. till 1 g: (vacker) klangfärg. Af nyare tonskapelser finnas många af oförgänglig skönhet hvilka för sin nordiska färgklang blifvit alla kära. LfF 1879, s. 120. NF 15: 777 (1891). Stämmans färgklang och deklamationens själfullhet. PT 1917, nr 294 A, s. 3.
2) konst. till 1. Traktan efter mystiska färgklanger och våldsamma effekter. PT 1897, nr 284, s. 3. —
(1, 2) -KLAR. som är klar i färgen, som har en klar färg. Brinkman Vitt. 1: 85 (1842). Dalfolkets ståtliga typer och färgklara dräkter. Romdahl o. Roosval 537 (1913). —
-KLARHET—0~2, äv. ~20. —
(2) -KLATSCH. (vard.) på tavla: flott o. nonchalant placerad färgklick (som starkt avbryter mot omgivande färger). Kvinnornas lysande dräkter sätta bjärta och djärfva färgklatschar på taflans fina, svagt drömlika grundton. Edgren ESkr. 2: 135 (1892). —
-KLAVER. (förr) ett av fransmannen Castel i början av 1700-talet uppfunnet klaverliknande instrument vid vilket gm tangenternas nedtryckning olika färgkombinationer framträdde; äv. om andra dylika instrument. Mankell MusH 2: 159 (1864). Santesson Sv. 197 (1887). —
(2) -KLUDD, n. (vard.) kluddande med färger. Scholander 2: 270 (1880). Färgkluddet föder sin man. Henriksson Tyskl. 139 (1901). —
(2) -KNIV. (i fackspr.) kniv för avskrapande av färg; ofta: kniv medelst vilken paletten renskrapas l. färgen påsättes på duken, palettkniv; särsk. boktr. till 2 c: kniv som renskrapar färgskivan på en tryckpress från färg, rakel. Wikforss 1: 520 (1804). 2NF 18: 195 (1912). —
(2) -KOKNING. (i fackspr.) beredande av färg medelst kokning. Cederborgh OT 3: 17 (1814). 2UB 10: 228 (1907; till 2 c). —
(1, 2) -KONST, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2170). (i högre stil) det slag av konst som arbetar med färger, särsk. om målarkonsten; äv.: förmåga att medelst färger åstadkomma konstnärliga resultat. Eichhorn Stud. 3: 167 (1881). Rom, der .. (Ehrenstrahls) färgkonst och sammansättningsgåfva nådde sin fulländning. NF 4: 252 (1880). —
(1, 2) -KONSTNÄR. målare som har sin styrka i färggivningen, koloriten; äv.: konstnär som arbetar med färg, konstmålare; äv. bildl. Wieselgren Bild. 197 (1881, 1889). Elias Martin, hvilken började sin bana som ämbetsmålare, likasom icke få af denna tids färgkonstnärer. Nyblom i 3SAH 5: 191 (1890). Bellman och Tegnér voro framför alt ordmålare, literära färgkonstnärer. AB 1898, nr 17, s. 3. Bland prerafaeliterna var M(illais) utan all fråga den främste färgkonstnären. 2NF 18: 521 (1912). —
(2) -KOPP. (färg- 1807 osv. färge- 1790) kopp vari målarfärg (för konstmålning) upplöses resp. tillblandas. Bellman 3: 132 (1790). Rydberg Vap. 129 (1891). —
(1, 2) -KRAFT, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2170). konst. en färgs l. kolorits förmåga att framträda o. göra sig gällande (på ett tilltalande sätt); äv. pregnant, om framstående förmåga i detta avs. Estlander KonstH 384 (1867). (Tavlan) är utmärkt genom ljus och färgkraft. NF 10: 1239 (1886). NordBoktrK 1904, s. 386. —
(1, 2) -KRAFTIG. om tavla o. d.: som besitter färgkraft; enstaka om konstmålare: vars kolorit besitter färgkraft. UB 1: 344 (1873). Den talangfulle, färgkraftige Vilhelm Smith. GHT 1898, nr 243, s. 1. Ett stort, färgkraftigt stilleben. PT 1898, nr 101 A, s. 3. —
(2) -KROPP. särsk. bot. benämning på var särskild av de små bildningar i växtcellerna som äro bärare av den röda o. gulröda färgen hos blommor o. frukter, kromatofor. UB 4: 654 (1873). Orangefärgen (hos växtdelar kan) också betingas af färgkroppar endast, såsom hos nypon, rönnbär och morötter, där cellerna innehålla små oregelbundna gulröda kristaller. SDS 1911, nr 252, s. 3. —
(2) -KRYP, -KRÖP l. -KRÖPE. (†) om insekt av vilken fås färgämne; särsk. om den till skinnbaggarnas ordning hörande Coccus cacti Lin., av vilken fås koschenill, sköldlusen. Retzius Djurr. 90 (1772). Dalin (1851; med hänv. till sköldlus). —
(1) -KVALITET. äv. konkretare, om var särskild av de olika ljussorterna. Larsson PoesLog. 114 (1899). —
(2) -KVARN. (i fackspr.) kvarn för malning av färg, färgträ o. d. Wallerius Min. 447 (1747). En Väderqvarn .. hvilken i många år varit begagnad som Färgqvarn .. finnes .. till salu. DA 1824, nr 81, s. 5. UB 4: 665 (1873). NordBoktrK 1908, s. 278. —
-KÄNNARE.
2) till 2: person som studerat o. känner till färger, särsk. målar- l. färgerifärger, deras sammansättning, beredning, egenskaper o. d. Dalin (1851). Rydberg DetSköna 140 (1889). —
(1) -KÄNSLA. känsla l. sinne för färg o. färgsammanställningar. QvinlHemsl. 24 (1880). (Turners) färgkänsla var uppdrifven i högsta grad. Nordensvan KonstH 140 (1900). Det nya seklets (dvs. 1800-talets) brist på all färgkänsla. Söderhjelm Levertin 2: 432 (1917). Blanck GeijerGötDiktn. 102 (1918). —
(1) -KÄNSLIG.
1) (i fackspr.) om synorgan: som reagerar för färgintryck; om fotografisk plåt (film): som i variationer av svart o. vitt förmår särskilja flera av grundfärgerna än vanliga plåtar (filmer) l., vid högre ljuskänslighet, alla färger, ortokromatisk resp. pankromatisk. Färgkänsliga plåtar äro förträffliga för landskapsbilder. FotogrT 1891, s. 78. (Thomas) Young (gjorde) det antagandet, att i ögats näthinna finnas tre olika färgkänsliga organ. 2NF 33: 584 (1922).
2) om person: som har färgkänsla; äv. i överförd anv. om tavla o. d.: som röjer l. vittnar om färgkänsla hos konstnären. Den mera färggranna än färgkänsliga (tavlan av G. Werner) ”Filip II:s gästabud”. SD(L) 1904, nr 29, s. 2. Den mångbeläste och färgkänslige Almquist. Beckman SprLiv 34 (1918). —
-KÄNSLIGHET—00~2, äv. ~200.
(2 b) -LACK. tekn. Hahnsson (1896). (Färg-)betans betydelse består däri, att den i förening med ett betfärgämne i regel bildar en olöslig färgkropp, ett s. k. färglack. 2UB 8: 499 (1900). —
(2) -LAGER, n. —
(1) -LEK. (i högre stil) lek med l. av färger. Scholander 3: 236 (1851). Hvar (finnas) de färgstoffer, som kunna härma naturens egna skimrande färglekar? Rydberg DetSköna 195 (1889). —
(1) -LITOGRAFI. äv. konkret, om konstblad utfört på litografisk väg i flera färger. Affischen .. utförd i färglitografi, är jättelikt stor. Laurin Konsth. 450 (1900). Carl Larsson (har) utfört flera präktiga färglitografier. Flodström SvFolk 245 (1918). —
(1) -LITOGRAFISK. —
(1, 2) -LYSANDE, p. adj. Några färglysande, men doftlösa eterneller. CGvBrinkman (1830) hos Wrangel BrinkmTegn. 243. Berger Ysail 148 (1905). —
(2) -LÅDA. mindre, vanl. fyrkantig, jämförelsevis tunn låda innehållande för konstmålning avsedda färger jämte blandningskoppar o. stundom pänslar. BoupptVäxiö 1773. —
(1) -LÄCKER. (i högre stil) som uppvisar (är målad i, prunkar i) läckra färger. Nordensvan SvK 560 (1892). Liffulla, behagfulla och färgläckra dukar. 2NF 21: 885 (1914). —
(2) -LÄGGA.
1) belägga med färg; nästan bl. om kompletterande utsmyckning av ngt redan föreliggande (i svart o. vitt l. i materialets naturliga färg), t. ex. en teckning, en karta o. d.; ofta: kolorera, illuminera; ofta i p. pf. ss. adj. JJNervander 1: 151 (1833). De färglagda bokstäfverna och utsirningarna försvunno snart helt och hållet ur de tryckta verken. UB 1: 549 (1873). Skola .. (träsnitten) färgläggas, må du själf .. göra det. Rydberg Vap. 241 (1891). Böök ResSv. 178 (1924).
2) mer l. mindre bildl., motsv. FÄRG, sbst.1 2 a; särsk. dels (numera föga br.): ge glans, liv, ”piff” åt (ngt), (ut)smycka, dels: (oavsiktligt l. vanl. avsiktligt) framställa (en sak) på det sätt att l. ge (en framställning) ett sådant utseende att den (utan att själva fakta ändrats l. själva händelseförloppet förryckts) ter sig i en viss bestämd dager (bättre l. sämre, ofta ensidigare än värkligheten i sig själv berättigar till), färga (se FÄRGA, v.1 6 c); stundom: överdriva; ofta i p. pf. ss. adj. En starkt färglagd skildring. Färglägga (ett utkast till levnadsteckning) .. med några historiska och karakteristiska drag. Böttiger 5: 85 (1869, 1874). (Han) inberättade .. saken, vederbörligen färglagd, till Stockholm och beskylde Liljencrants att bedraga konungen. Odhner G3 1: 432 (1885). Fr. Engels skildring af de engelske fabriksarbetarnes läge .. är färglagd af författarens ovilja mot det rådande ekonomiska systemet. Fahlbeck Stånd 81 (1892). —
(2) -LÄGGARE. (mindre br.) konst. till -LÄGGA 1; särsk. (förr): person som illuminerar handskrifter l. böcker, illuminator. Berndtson (1880). Bergen .. lyste i dag uti alla upptänkliga färger, kolorerade af den bästa af alla färgläggare — Italiens sol. Wachtmeister MedelhSk. 22 (1884; bildl.). En medeltida färgläggares omsorg i det miniatyrfina utförandet. Levertin Diktare 73 (1898). —
-LÄGGNING.
1) till -LÄGGA 1; äv. konkretare. Stål Byggn. 1: 130 (1834). Estlander KonstH 341 (1867). Skrifvelsen .. prydes af fina färgläggningar .. hållna i de skandinaviska färgerna. SD(L) 1895, nr 221, s. 1. De .. renritade kartorna bli genom färgläggningen .. mycket öfverskådliga. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 407.
2) till -LÄGGA 2, (mer l. mindre) bildl.; särsk. dels (numera föga br.): utsmyckning, glans, liv, dels: speciell (stundom: förvanskad, ensidig) prägel l. karaktär; äv.: färg (se FÄRG, sbst.1 1 e slutet). Stilen (hos Ehrensvärd) saknar all egentlig färgläggning. Ljunggren i SAH 29: 32 (1856). En .. beskrifning, som .. fått en nog stark färgläggning af författarens obegränsade förtroende för (osv.). UpsLäkFF 1870—71, s. 14. Man (har) icke .. anledning att misstänka någon färgläggning på sanningens bekostnad. Genberg VSkr. 1: 119 (1872). De lärde (i Finland) af finsk som svensk färgläggning. Ahrenberg Män. 3: 195 (1908). —
-LÖS.
1) till 1: som icke uppvisar l. har ngn av de karakteristiska, lysande färgerna, ofärgad; som är vit l. svart l. grå; om vätska, glas o. d.: fullt genomskinlig, ”vattenfärgad”. VetAH 1782, s. 35. Rinman 1: 242 (1788; om ren blysockerlösning). (Solen sjunker) Tills af en färglös natt omsider öfverdragen / Dess sista märken fly. JGOxenstierna 1: 94 (1805). I en hona (av sandödlan) som dödades i Juli funnos nära utbildade, ehuru ännu färglösa (hvita) ungar i äggen. Nilsson Fauna 3: 31 (1842). Rent grönt (synes) för den grönblindes öga färglöst (grått eller svart). NF 5: 598 (1882). Ett färglöst svart och hvitt. Bergh Konst 147 (1908). särsk.
a) till 1 c, i fråga om ansiktshy: vit (i ansiktet), likblek. Bremer Grann. 2: 122 (1837). Nyblom Hum. 134 (1874).
b) bildl.
α) som icke uppvisar karakteristiska, livande, glansfulla drag, som är utan omväxling, som är enahanda; fadd, intetsägande; torr, tråkig. I mitt sinne öfvertänkte (jag) / Hur fattigt och hur färglöst var mitt lif. Atterbom LÖ 1: 77 (1824). Normalprosans mera färglösa, allvarliga och måttfulla framställning. Cederschiöld Skriftspr. 166 (1897).
-LÖSHET—0~2, äv. ~20. till -LÖS 1 o. 2. JGOxenstierna 4: 84 (1815). Mörker, eller minskadt ljus åstadkommer hos vexter .. färglöshet. Agardh Bot. 2: 195 (1832). AHB 113: 48 (1883; om fernissa). Wirsén i 3SAH 2: 642 (1887; bildl.); till -LÖS 1 b α. —
(1) -MOTSATS~02, äv. ~20. jfr -KONTRAST. Ljunggren Est. 2: 169 (1860). Öfverdrifna, sökta färgmotsatser. NF 1: 932 (1876). Centerwall Hellas 97 (1888). —
(1) -MOTSÄTTNING~020. konkretare. jfr -KONTRAST. Hörberg .. målar mustigt och brunt och med starka färgmotsättningar. Nordensvan SvK 38 (1892). —
(1) -MUSIK. (i högre stil) om målning, landskapsbild o. d. som på sinnet värkar ss. musik. Atterbom i PoetK 1814, 2: 102. ESjöberg 168 (1820). Santesson Sv. 141 (1887). —
(2) -MÄNGD, r. l. f. —
(1) -MÄNGD, p. (adj.). (†) färgblandad, färgad. Hedborn i Phosph. 1810, s. 37. Morgondimman utaf ljuset, / Färgmängd, sänker sig i låga dalen. Dens. Minne 63 (1835). —
(2) -MÄRKE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2171). (i fackspr.) igenkänningsmärke av färg (anbragt på djur osv.). LAH 6: 24 (1867). Hedin Pol 2: 433 (1911). —
(1) -MÄSTARE, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2171). om konstnär: mästare i koloriten. SvTidskr. 1871, s. 182. —
(1) -MÄTTAD, p. adj. (i högre stil) fylld av färg (av intensiva, praktfulla, mättade färger); äv. bildl. Benedictsson Ber. 91 (1885). (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 2: 278 (1916). —
(1) -MÄTTNAD. (i fackspr.) om den grad i vilken en färg är mättad (se mättad färg under FÄRG, sbst.1 1); äv. om det förhållande att en färg är mättad. Schéele Själsl. 144 (1894). Alla tänkbara olikheter mellan färger kunna inrangeras under en eller flera af nedanstående tre rubriker, nämligen: skillnader i ljusstyrka (intensitet), i färgton, i färgmättnad (nyans). 2NF 9: 267 (1908). —
(1, 2) -NAMN. —
(1) -NYANS. var särskild av de olika mindre avarter l. skiftningar med avs. på färgmättnad (och färgton) i vilka en färg (resp. färgerna) kan (kunna) uppträda; äv. bildl. Berzelius Kemi 2: 284 (1812). Färgnyansen (på kläde) skall vara i möjligaste mån lika med, dock icke ljusare än profvet. SFS 1893, Bih. nr 112, s. 2. 2NF 2: 361 (1904). —
(1) -OLIKHET~002, äv. ~200. äv. konkretare. Nilsson Fauna II. 2. 2: 235 (1834). Färgolikheterna mellan könen hos foglarna. SvTidskr. 1871, s. 507. —
(1) -OMSLAG~02. (mindre br.) kem. övergång av en färg i en annan (vid tillsats av vissa kemikalier). TT 1902, K. s. 3. Som kännetecken af sur eller alkalisk reaktion har man ansett färgomslaget hos vissa ämnen, s. k. indikatorer. 2NF 19: 843 (1913). —
(1) -PLAN, n. konst. på målning: i samma (grund)-färg målat större sammanhängande parti. MeddSlöjdf. 1895, s. 120. Teckningen inskränker sig .. (hos Matisse) till de bestämmande grundlinjerna, hvilka uppdragas helt summariskt och inom hvilka färgplanen äro inskrifna. 2NF 17: 1252 (1912). —
-PLANSCH. —
(1, 2) -PLÅT. tekn. var särskild av de vid färggravyr, trefärgstryck o. d. använda (för varje färg olika) plåtarna. UB 1: 591 (1873). Elge Boktr. 96 (1915). —
(1) -PRAKT. äv. bildl. PoetK 1817, 2: 2. Hwasser VSkr. 2: 193 (c. 1850). (Schillers dikt) Die Schlacht .. har i rikt mått både lyrisk färgprakt och åskådligt dramatiskt lif. Böttiger 4: 295 (1854, 1869). Solnedgångens underbara, hvarje ny dag i ny härlighet skiftande färgprakt. VLS 27 (1884). —
(2, särsk. 2 b) -PROV. (färg- 1794 osv. färge- 1754) särsk. konkret. Lundberg Träg. 183 (1754). Elge Boktr. 97 (1915). —
(1) -PRÄKTIG. som uppvisar (är målad i, prunkar i) präktiga färger; äv. bildl. NF 5: 63 (1881). Färgpräktiga drägter. AB 1898, nr 143, s. 2. Memlings .. underbart färgpräktiga studiehufvuden. Siösteen ModBelg. 31 (1906). —
(2) -PYTS. —
(2) -PÅLÄGGNING~020. konst. särsk. konkretare: färgbehandling, faktur (se d. o. II), tusch. MeddSlöjdf. 1889, s. 46. Speciell målerisk njutning .. beror i en tafla på färgen och färgpåläggningen (facturen). Bergh Konst 27 (1891, 1908). —
(1) -PÄNNA. färgstift; äv.: skrivpänna med kärna av färgande ämne annat än blyerts. PT 1892, nr 108 A, s. 1. Tulltaxa 1912, s. 439. Redan 1725 hade .. (Gustav Lundberg) gjort sig känd som en mästare i konsten att handtera kritor och färgpennor. Romdahl o. Roosval 381 (1913). —
(1) -RANDAD, p. adj. särsk. geol. om skiktad lera: försedd med färgad rand mellan skikten. Glaciallera .. är tydligt skiktad och ofta färgrandad. Juhlin-Dannfelt 109 (1886). —
-RENHET—0~2 l. ~20. —
-RIK.
1) till 1: som uppvisar (är målad i, prunkar i) många olika färger, mångfärgad, brokig; äv.: som har osv. livliga, lysande färger; äv. bildl.; stundom om person (”pänsel” o. d.): som vid målning använder många olika resp. livliga, lysande färger. PoetK 1816, 2: 8. Gamla sirliga handskrifter med färgrika miniaturer och rubriker. Rydberg RomD 268 (1874, 1877). Wiséns stil .. är färgrik. Söderwall i 3SAH 7: 42 (1892). Vackra, färgrika . väfnader. Fatab. 1907, s. 243. Ahrenberg Män. 3: 32 (1908).
2) (i fackspr.) till 2: som är rik på färgämne, som har en kraftigt färgande värkan. AHB 56: 4 (1871). —
-RIKEDOM~002, äv. ~200.
1) till -RIK 1. NF 10: 1104 (1886). Stranden .. ligger mörk och fattig under himlens färgrikedom. Nordensvan SvK 516 (1892). 2NF 19: 978 (1913; bildl.).
-RIKHET—0~2, äv. ~20.
2) (i fackspr.) till -RIK 2. Man behöfver ofta pröfva indigons färgrikhet. Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 257. —
(1) -RING. fys. mångfärgad ring; i namn på olika optiska interferensfenomen vid vilka mångfärgade ringar uppträda, särsk. i uttr. Newtons färgringar. SKN 1841, s. 292. Moll Fys. 4: 110 (1901). —
(2) -RIVARE. (färg- 1755 osv. färge- 1640) (i fackspr.) person som (yrkesmässigt) river färg. Linc. (1640; under tritor). PT 1908, nr 303 A, s. 3. —
(2) -RIVNING. (i fackspr.) rivande av färg. Dalin (1851). AHB 13: 3 (1865). NordBoktrK 1904, s. 382. —
(1) -SAMMANSTÄLLNING~0020. äv. konkretare. Andersson Väfn. 77 (1880). De färgsammanställningar, som misshaga oss, ha till regeln misshagat äfven (egypter och assyrer). Rydberg DetSköna 174 (1889). —
(1) -SAMMANSÄTTNING ~0020. äv. konkretare. AHB 56: 1 (1871). Förkärlek för vissa färgsammansättningar. Karlin Konstsl. 26 (1886). —
(1) -SEENDE, n.
2) med. om det sjukliga tillstånd, då för ögat uppträda varierande färgbilder utan motsvarande yttre retning, kromopsi. Svalin Ordl. (c. 1847). 2NF 24: 763 (1916). —
(1) -SINNE. förmåga att urskilja färger (ljussorter); äv.: förmåga att välja o. sammanställa färger på ett för ögat tilltalande sätt resp. att njuta av färger o. tilltalande färgsammanställningar. Normalt färgsinne, särsk. (i fackspr.): färgsinne som utan svårighet förmår urskilja de i allm. uppfattbara ljussorterna (spektrums huvudfärger). Svagt färgsinne, särsk. (i fackspr.) färgsinne som förmår urskilja de i allm. uppfattbara ljussorterna, men i fråga om vissa (l. alla) bl. under särskilda, gynnsamma förhållanden. Teckningen är (hos OJSödermark) säker och koloriten dikterad af ett godt färgsinne. Estlander KonstH 538 (1867). SFS 1882, nr 37, s. 1. Därs. 1906, nr 102, s. 2. —
(1) -SKALA, r. l. f. om serien av de i bestämd ordning på varandra följande färgerna i spektrum; äv. konst. om den på ett särskilt sätt kvalificerade, av en särskild (kall, mjuk osv.) ton kännetecknade serie av färger som en målare under en viss tid l. i ett visst arbete använder. SvTyHlex. (1851). (Den upphettade järnstången) glöder .. (först), blir derefter gul och genomlöper så hela färgskalan ända till den violetta. UB 2: 246 (1873). Pasch hade i Pilos atelier förvärfvat sig en kall färgskala. Romdahl o. Roosval 407 (1913). —
(1) -SKIFTA.
1) intr.
a) (knappast br.) byta om färg; anträffat bl. i p. pf. Högre upp (på bärgsluttningen) lysa björkars redan fullt färgskiftade mjuka hängen. Santesson Sv. 183 (1887).
b) lysa i många olika (livliga) färger; nästan bl. i p. pr. ss. adj. Vår färgskiftande och blänkande Braxen och Sarf. SvSaml. 4: 136 (1765). Den här lilla vindpinta täppan .. färgskiftade och doftade, så att det var en riktig fröjd åt’et. TurÅ 1909, s. 61.
2) (†) tr.: komma (ngt) att skifta (lysa) i olika (livliga) färger; i p. pf. ss. adj.: färgskiftande (se 1 b). Adlerbeth Æn. 242 (1804). Iris, Junos betjenande mö, färgskiftad i klädnad. Dens. Ov. 9 (1818). CGBrinkman (c. 1830) hos (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 313. —
(1) -SKIFTE.
1) ombyte av färg. VetAH 1781, s. 231. Remmer Turk. 15 (1824). Det färgskifte, som om hösten äger rum i lövträdens kronor. Lidforss Kås. 2: 36 (1912).
2) (†) färgspel (se d. o. 1). Möller (1807). konkretare, bildl.: färgskiftning (se d. o. 3). Leopold 6: 70 (1803). —
(1) -SKIFTNING.
1) (numera föga br.) abstr.: ombyte av färg. Camæleontens färgskiftning. Hasselquist Resa 300 (1752). Auerbach (1908).
2) (numera mindre br.) abstr.: färgspel (se d. o. 1); stundom om iridisering; äv. bildl. Dalin (1851). Genberg VSkr. 1: 86 (1874; bildl.). Santesson Sv. 185 (1887). särsk. (†) miner. inskränktare, om visst slag av iridisering, motsatt: färgspel (se d. o. 1 slutet). JournManuf. 4: 107 (1834). ASjögren Min. 51 (1865). Då färgerna icke följa hvarandra så hastigt (som vid ”färgspel”), och hvarje färg visar sig bestämdare, benämner man fenomenet färgskiftning såsom hos labradorit. Rebau NatH 3: 21 (1879).
3) konkretare: färgnyans; äv. bildl. Elgström (o. Ingelgren) 139 (c. 1805). Politiska färgskiftningar. Wieselgren SvSkL 4: 703 (1848); jfr FÄRG, sbst.1 1 e slutet. Dessa vittra snilleprof (från slutet av 1600-talet) .. förete nästan samma ortografiska färgskiftningar, som märkas i våra dagar. Landsm. 1: 2 (1879). Ett normalt öga kan med någon öfning skilja mer än 30,000 färgskiftningar från hvarandra. Rydberg DetSköna 140 (1889). —
(1) -SKIMMER. (i högre stil) äv. bildl. Atterbom i Phosph. 1813, s. 352. Gileads berg, öfvergjutna af ett blåviolett färgskimmer. LbFolksk. 773 (1892). —
(1) -SKIMRANDE, p. adj. (i högre stil) äv. bildl. Atterbom LÖ 1: 275 (1824). Färgskimrande glasmålningar. Schück o. Lundahl Lb. 1: 98 (1901). Atterboms färgskimrande drömvärld. Grimberg SvH 594 (1909). —
(2) -SKRIN. konst. (av konstmålare användt) skrin till förvaring av målarfärger, pänslar o. d. Bååth GrStig. 133 (1889). Nordensvan SvK 482 (1892). —
(1) -SKRÄCK. skräck för (livliga, lysande) färger. Rydberg DetSköna 174 (1889). Kleen Kvinn. 65 (1910). —
(1) -SKÖN. (i högre stil) som uppvisar (prunkar i) sköna färger; äv. bildl. CVAStrandberg 3: 50 (1855). —
(1) -SMAK. (god) uppfattning om vad som är vackert i fråga om färg o. färgsammanställningar. Nordensvan KonstH 253 (1900). Skulpturverkets enkla färgskala .. talar om upphofsmannens högt kultiverade färgsmak. TurÅ 1910, s. 178. —
(1) -SNURRA, r. l. f. fys. vid försök rörande färgernas blandning använd snurra, försedd med en skiva vars övre yta är indelad i sektorer målade o. d. i de färger vilkas (vid snurrans rotation framträdande) blandfärg man vill iakttaga. Berzelius ÅrsbVetA 1835, s. 11. —
-SORT. (färg- 1758 osv. färge- 1754—1784)
1) till 1: ljussort, färg.
2) till 2: färg, färgstoff; förr äv. om färgväxt. Alströmer PVetA 1745, s. 16. PT 1758, nr 3, s. 4. —
-SPEL. (färg- 1806 osv. färge- 1814)
1) till 1; om det förhållandet att flera färger i rask följd växla om med varandra l. att av ett antal samtidigt föreliggande färger än den ena, än den andra i ständig rask växling gör sig gällande; stundom om iridisering; stundom övergående i bet.: brokig färgrikedom l. färgprakt; jfr -SKIFTNING 2. FKM 1: 68 (1806). (Solen) gick ned i detta beundransvärda färgspel, som endast södern kan framte. (Cavallin o.) Lysander 132 (1864). Perlmorns färgspel. UB 2: 387 (1873). Melander Långtur 82 (1896). särsk. (†) miner. inskränktare, om visst slag av iridisering, motsatt: färgskiftning (se d. o. 2 slutet). Berzelius ÅrsbVetA 1828, s. 188. En del mineralier .. visa (på ytan) en skimrande färgskiftning ss. Labrador, Skillerspat, eller ett färgspel ss. Opalen. ASjögren Min. 51 (1865). Rebau NatH 3: 21 (1879).
(1) -SPELANDE, p. adj. skiftande i rägnbågens alla färger; brokig; äv. bildl. Atterbom PoesH 4: 112 (1848). Lundin Alp. 261 (1883). —
(1) -SPRIDNING. fys. dispersion, ”spridning”. Dalin (1851). Fock 1Fys. 310 (1854). Moll Fys. 4: 63 (1901). —
(1) -SPRÅK. (i högre stil) om färgerna ss. uttrycksmedel för tankar o. känslor. Målarens område räcker så långt en karakter i gestalt och färgspråk möjligen kan uttryckas. Geijer I. 3: 420 (1817). —
-SPÅN. (†) mål. liten färgspade? Lind (1749; under farbe-bret). Dalin (1851; med hänv. till färgspade). —
(1) -STARK.
1) som uppvisar (är målad i, prunkar i) starka, mättade färger; äv. bildl. JournLTh. 1811, s. 341. Stora, färgstarka anemoner. PT 1898, nr 42 A, s. 3. Färgstarka, byzantinska mosaiker. Laurin Konsth. 129 (1900). Formen .. (i ’Kristens resa’) erinrar mest om Uppenbarelsebokens framtidssyner i deras färgstarka språk. LfF 1909, s. 142.
2) (föga br.) om konstnär: som har sin styrka i färgen (koloriten). De färgstarka fransmännen. Kjellin Troili 2: 179 (1917). —
(2) -STEN. (färg- 1804 osv. färge- 1823)
1) (i sht förr; i fackspr.) sten (häll) på vilken målarfärg, tryckfärg o. d. utrives; äv. om den sten med vilken färgen utrives: löpare. Wikforss 1: 519 (1804). EconA 1808, febr. s. 61. 1. färgsten med Löpare. BoupptVäxiö 1827.
2) boktr. till 2 c: skiva, vals o. d. från vilken tryckfärgen överföres till färgvalsen. Täubel Boktr. 2: 28 (1823). Nordin Boktr. 243 (1881).
3) tekn. till 2 c: litografisk sten från vilken vid färglitografering färgtrycket sker. UB 1: 670 (1873). —
(1) -STIFT. (färg- 1869 osv. färge- 1815) av färg (färgande ämne), krita, lera samt ngt bindande ämne, ss. fett, vax o. d., pressat stift avsett för pastellmålning o. d.; äv. om färgpänna. Synnerberg 1: 126 (1815). Nyström Telegr. 169 (1869). Tulltaxa 1912, s. 439. —
(2) -STOFF l. -STOFT. (färg- 1762 osv. färge- 1698—1773) (i fackspr.) material (ämne) av vilket ett färgämne l. en färg (i bet. 2) kan framställas; förr ofta om färgväxt; i sht förr äv.: färgämne. Allehanda Brissillie Trää, som till Färge-Stoffer brukas. StadgRaspSpinnehus 1698, s. A 3 a. Borde .. här (dvs. i Skanör) anläggas plantagier af Färgestouffer, och dylika Oeconomiska örter. Linné Sk. 233 (1751). Ju mörkare .. (georginernas) färg är, desto rikhaltigare äro de på färgstoft. SKN 1842, s. 311. Af alla röda färgstofter är konsionell den vackraste. Berlin Lsb. 215 (1852). jfr: Med färgstoff menas färgämnena såsom färdiga råmaterial för måleri eller färgeri, således utan preparation med bindämnen. Kallstenius Oljem. 7 (1913). —
(2) -STRYKA. bestryka l. överstryka (ngt) med färg, måla; ofta i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ning (äv. konkretare). Carlén Rosen 455 (1842). Boningshus af timmer .. paneladt och färgstruket. PT 1903, nr 28 B, s. 1. —
(1) -STRÅLANDE, p. adj. (i högre stil) Lundgren MålAnt. 3: 103 (1873). Den färgstrålande neapolitanska golfen. Rydberg KultFörel. 1: 149 (1884). —
(1) -STRÅLE. (i fackspr., mindre br.) stråle av färgat ljus. VetAH 1787, s. 170. BKonvLex. (1924). —
(1) -STÅT. (mindre br.) färgprakt. Bergman GotlVisby 14 (1858). Soluppgången och solnedgången ha ej längre Nordsjöns eller Östersjöns skrikande färgståt. Heidenstam Tank. 157 (1899). —
(1) -STÄLLNING. (i fackspr.) i en färgkomposition o. d.: sätt på vilket varje färg (färgnyans) väljes l. är vald, ävensom på vilket dessa färger (färgnyanser) sammanställas l. äro sammanställda; äv. konkretare. QvinlHemsl. 62 (1880). Rococons och empirestilens ljusare och gladare färgställning, förnämligast hvitt och guld. Sthm 2: 212 (1897). Billig och bra Salsgardin, .. finnes i två färgställningar. PriskurKMLundberg 1898, s. 38. —
(1) -STÄMNING. (i högre stil) färggivning; färgskala. (Rägnvädret) sökte ge åt nejden en dystrare, gråare färgstämning. Atterbom Minn. 391 (1818). Senare drager (hos Fahlcrantz) färgstämningen mest åt ljusare violett och blått. NF 4: 951 (1881). Romdahl o. Roosval 320 (1913). —
(1, 2) -STÄMPEL. stämpel som vid användande lämnar ett färgat avtryck resp. sker med färg (se FÄRG, sbst.1 2 c), icke med genomslag l. dyl.; äv. om avtryck efter dylik stämpel. SFS 1832, s. 143. Färgstämplar i växlande färger, med namn eller initialer, anbragta (ss. bokägarmärken) å försittsblad eller titelblad. MeddNordM 1898, s. 94. —
(1) -SVAG. motsatt: färgstark; äv. bildl. Kræmer Sydfr. 58 (1853). Nordens ofta lika färgsvaga som formfattiga vegetation. Fahlcrantz 4: 135 (1865). SDS 1904, nr 55, s. 2 (bildl.). —
(1) -SYMBOL. Det blå har (i politiken) blifvit det lugna framåtskridandets, det svarta reaktionens, det röda den sociala revolutionens färgsymbol. Rydberg DetSköna 148 (1889). —
(1) -SYMBOLIK. SvLitTidn. 1818, sp. 129. Färgsymboliken, d. v. s. .. det intryck, som hvar och en af färgerna för sig gör på vårt känslolif. Rydberg DetSköna 158 (1889). —
(1) -SYMFONI. (i högre stil) om mångskiftande, harmonisk färggruppering; vanl. konkret, om tavla o. d. som uppvisar en dylik gruppering. NF 10: 671 (1886). Man satt omdoftad af svällande rosor — en hel färgsymfoni af rosor, skära, blodröda, laxfärgade, paillegula, lefverbruna. Lundquist Profil. 2: 216 (1886). Romdahl o. Roosval 403 (1913). —
(1) -SÄKER. om person: som förmår skilja på o. rätt använda färger; äv. i överförd anv., om målarkonst o. d. Nordenstreng EurMänRas. 142 (1917). —
(1) -TECKNING.
1) konst. teckning utförd med färgkritor o. d.
2) (i fackspr.) helheten av de på skilda sätt sammanställda, olikfärgade linjer, ränder, fläckar, ytor o. d. som utgöra det karakteristiska för ngts yttre; nästan bl. zool. i fråga om färgfördelningen på färgdräkten hos djur. SNilsson i VetAH 1819, s. 113. Däggdjuren .. förete i allmänhet icke denna iögonenfallande färgteckning, som är karakteristisk för så många fågelhanar. Westermarck Äkt. 268 (1893). TT 1896, K. s. 80. LB V. 1: 41 (1907). —
(2) -TILLVÄRKNING~020. —
-TON, r. l. m.
1) till 1: (enskild) färg l. färgnyans; numera (se dock slutet) i sht om färg l. färgnyans sedd från synpunkten av dess måleriska karaktär o. av det estetiska intryck som den framkallar; ofta bildl., särsk.: egendomlig karaktär, nyans, schattering. CAEhrensvärd 23 (1782). Försök .. hafva visat, .. att olika skiftningar af grönt hafva röda färgtoner till komplementsfärger. Fock 1Fys. 320 (1859); jfr slutet. Flera af diktprofven fängsla läsaren genom deras helt egendomliga färgton. Framtiden 1877, s. 446. (Feuerbachs) böjelse för en grå, kylig färgton gör .., att hans kolorit ofta verkar frånstötande. NF 4: 1192 (1881). Tjocka .. moln stodo .. i öster; då solen bröt fram genom dem, framkallades en skala af varma, djupa färgtoner. Bovallius CentrAm. 102 (1887). Orkestern börjar med ett långsamt preludium i mörk färgton. VL 1893, nr 50, s. 3. särsk. (i fackspr.) om ljussort(erna). Löwegren Ögonsj. 398 (1891). Med skillnad i färgton betecknas den olikhet, som består mellan de mättade färgerna inbördes. 2NF 9: 268 (1908).
2) till 2: färg(nyans). De blandade färgtonerna uppstrykas med penseln på duken. Kallstenius Oljem. 126 (1913). —
(1) -TRYCK. (i fackspr.) abstr. o. konkret: tryck i flera färger (med undantag av svart); särsk. om (framställning av) gravyr l. träsnitt l. litografi l. kemigrafisk bild o. d. i färger. Bagge Wendt 374 (1835). Ekonomiska kartorna .. utgifvas .. härads- och länsvis och i något efter beteckningssättet lämpadt färgtryck. SFS 1894, nr 106, s. 8. Tallberg Etsn. 19 (1912). jfr KITTEL-, TREFÄRGS-, ÅNG-FÄRGTRYCK m. fl. —
-TRYCKS-LITOGRAFI. —
-TRYCKS-PRESS. —
(1) -TRYCKA. (i fackspr.) trycka (ngt) i flera färger; i sht i p. pf. ss. adj.: tryckt i flera färger, framställd gm färgtryck. Färgtryckta etiketter. Scholander I. 2: 64 (c. 1870). Färgtryckta hals- och näsdukar af siden. Ekenberg (o. Landin) 298 (1890). Constable själf färgtryckte en stor del af de grafiska reproduktioner, som publicerades efter hans taflor. 2NF 9: 285 (1908). Färgtryckta blad i olika maner. Flodström SvFolk 246 (1918). —
(1) -TUNG. som har (är målad i) tunga färger. Hansson Nott. 25 (1885). Kjellin Troili 1: 44 (1917). —
(1) -TYNGD, r. l. f. jfr -TUNG; äv. bildl. Fröding Grillf. 1: 19 (1898; bildl.). Kjellin Troili 2: 43 (1917). —
(1) -TYNGD, p. adj. jfr -TUNG; äv. bildl. Fröding Grillf. 1: 20 (1898). Det mödosamma, ärliga detaljerandets ofta alltför färgtyngda konst. Kjellin Troili 2: 184 (1917). —
(1) -TÖRST. (i högre stil) stark längtan efter livlig(a) färg(er). Heidenstam End. 194 (1889). Bergh Konst 147 (1899, 1908). —
(1) -VACKER. som uppvisar (är målad i, prunkar i) vackra färger, vacker i färgen. GHT 1898, nr 97 A, s. 2. —
(1) -VAL, n. Eichhorn Stud. 3: 212 (1881). Senare arbeten af Hörner röja tydlig påverkan af Pilo i färgval och stoffbehandling. Sirén Pilo 50 (1902). —
(2 c) -VALS. boktr. på tryckpress: vals medelst vilken färgen, lagom fördelad, (direkt l. indirekt) framföres till formen. Dalin (1851; med hänv. till svärtvals). Elge Boktr. 85 (1915). —
(1) -VALÖR. konst. färgton; äv. bildl. Wirsén Krit. 203 (1887, 1901). Hagborgs gråa färg och diskreta färgvalörer. PT 1905, nr 68 A, s. 3. —
(2) -VARA, r. l. f. (färg- 1745 osv. färge- 1781) handel. vanl. i pl., om olika slag av färger o. färgmaterialier. Alströmer PVetA 1745, s. 14. En duglig provisionsresande i färgvaror .. sökes. AB 1890, nr 12, s. 4. —
(1) -VARIATION. naturv. färgväxling (inom samma art o. d.); även konkretare. SvTidskr. 1871, s. 496. —
(1) -VARIETET. zool. varietet av djur- l. växtart utmärkt gm en bestämd färg(teckning). NF 1: 768 (1876). BotN 1885, s. 149. 2NF 10: 1462 (1909). —
(1) -VARM. som har (är målad i, prunkar i) varma färger; enstaka om konstnär: som använder varma färger. NordT 1892, s. 19. Färgvarma och sommarljusa trädgårdsmotiv. 2NF 20: 213 (1913). Kjellin Troili 2: 11 (1917). —
(2) -VÄRK, n.
2) tekn. till 2 c, på tryckpress: det system av behållare, skivor o. valsar o. d. medelst vilket färgen överföres till formen; äv. om motsv. inrättning på skrivmaskin o. d. UB 1: 574 (1873). Elge Boktr. 85 (1915). jfr BORD-, CYLINDER-FÄRGVÄRK. —
(1) -VÄRKAN. om den måleriska o. estetiska värkan som en färg l. färgton l. sammanställningen av färger på ett konstvärk o. d. gör. NF 2: 853 (1877). De präktiga väggbonaderna .. af Anna Boberg, hvilka äro lika anmärkningsvärda i fråga om material och arbetets beskaffenhet som färgverkan. PT 1902, nr 132 A, s. 3. —
(1) -VÄRKNING. jfr -VÄRKAN; äv. bildl.; vanl. i pl. Wirsén i SAH 56: 147 (1879). Dens. i 3SAH 2: 821 (1887; bildl.). Vackra färgverkningar. Hahr ArkitH 285 (1902). —
(1) -VÄXLING.
1) förändring i färgen, ombyte av färg. PoetK 1813, Suppl. s. 169. Den plötsliga färgvexlingen på hennes kinder. Kullberg Syskonb. 249 (1846); jfr FÄRG, sbst.1 1 c. NF 8: 106 (1884).
2) (numera mindre br.) brokig färgrikedom. (Inom växtvärlden) framträder färgvexlingen och färgprakten särskildt betagande i blommor och i frukter. Nyblom i 3SAH 8: 284 (1893).
3) (numera knappast br.) färgskiftning (se d. o. 3), nyans. En sådan mångfald af rena, saftiga färgvexlingar (som i Ostindien) hade han ännu aldrig sett. Wetterbergh Penning. 106 (1847). —
(2) -ÄKTA, adj. om garn, tyg o. d.: som håller färgen (jfr FÄRG, sbst.1 2 b β). Färgäkta och giftfria garner garanteras. Sundsvallsp. 1886, nr 42, s. 4. —
(2) -ÄMNE. tekn. det ämne i en färg (se FÄRG, sbst.1 2) l. i ett färgstoff som utgör den färggivande substansen; i sht förr äv.: färg (se FÄRG, sbst.1 2 b o. c), färgstoff. Rinman 1: 189 (1788). 1 Paquett med Färgämnen. BoupptVäxiö 1805. De naturliga organiska färgämnena ha numera nästan fullständigt utträngts av de syntetiska, s. k. tjärfärgämnena. BKonvLex. (1924). jfr BET-, TJÄR-, VÄXT-FÄRGÄMNE m. fl. —
-ÄMNES-INDUSTRI. —
(1) -ÖVERGÅNG~002. nästan bl. konkretare: färgskiftning (se d. o. 3), (färg)nyans. Sköna färgöfvergångar. Atterbom Minn. 487 (c. 1818). (Matrosernas ansikten) företedde alla färg-öfvergångar mellan den göthiske nordbons hvitröda och den spanske kreolens bronsfärgade hy. Rydberg Frib. 268 (1857).
B (†): FÄRGE-BOK, -BRÄDE, -KOPP, -PROV, -RIVARE, -SORT, -SPEL, -STEN, -STIFT, -STOFF, -VARA, se A.
Spalt F 2143 band 9, 1926