Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FLANKONAD flaŋ1kωna4d, stundom -ko- l. -kå-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. (förr äv. med fr. stavning)
Etymologi
[av fr. flanconade, avledn. av flanc (se FLANK, sbst.1)]
1) fäkt. rörelse vid vilken man från yttre l. inre sidan fångar motståndarens vapen o. för egen spets i en båge nedåt, tills den blir riktad mot en anfallspunkt under motståndarens hand. Porath Pal. 2: G 1 b (1693; överskrift). 2NF 9: 215 (1908).
2) (†) planlöst kringirrande; jfr FLANKERA 5. Lindfors (1815).

 

Spalt F 765 band 8, 1924

Webbansvarig