Publicerad 1924   Lämna synpunkter
FARA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(fara (sg. nom.) GR 10: 297 (1535) osv. fare (sg. nom.) GR 3: 44 (1526), Syr. 40: 7 (Bib. 1541), Scherping Cober 1: 111, 199 (1734). fhar Sigfridi G 7 a (1619; i rim), Wivallius Dikt. 91 (1634; i rim). fåra 1Kor 16: 10 (NT 1526). ffära GlTer. 10 (c. 1550))
Etymologi
[fsv. fare, m., äv. fara, f.; liksom d. fare av mnt. vāre, försåt, fara, fruktan (jfr FÖRFÄRA), motsv. feng. fǣr, fara (eng. fear, fruktan), fht. fāra (jfr t. gefahr), försåt, fara, fruktan, o. besläktat med isl. fár, vrede, fiendskap, bedrägeri, skada, ävensom med lat. periculum, fara. Ordet sammanhänger möjl. med FARA, v.2, i vilket fall grundbet. kunde vara: ”farande efter (för att skada)”, ”förföljelse” o. d.]
1) hotfullt läge; hotande olycka l. skada.
a) läge l. ställning l. situation som hotar att bringa olycka l. skada l. obehag av ngt slag; särsk. i förb. vara (stadd) l. sväva l. stå o. d. i fara, komma l. råka i fara, giva l. kasta l. störta sig o. d. i fara, sätta (sig l. en annan l. ngt) i fara. GR 1: 81 (1523). Then som gerna giffuer sigh vthi fara, han förgåås ther vthinnan. Syr. 3: 27 (Bib. 1541). Wårt fädernessland swäfuer i en stoor fahra. RARP 1: 57 (1627). När Saul war stadd i Fara. Spegel GV 45 (1685). Ingen nöd kan vara större, än tå lifvet står i fahra. Nehrman InlJurCr. 264 (1756). Här .. kom vår stackars matsäck i fara för en hunds glupska tänder. Geijer (1806) i MoB 7: 52. Så att allmän säkerhet och välfärd icke sättas i fara. Snellman Stat. 193 (1842). Vi .. bedja Dig (Gud), .. Att Du värdes hjälpa och undsätta alla dem, som äro i nöd och fara. Hb. 1894, s. 77. jfr (†): Drottningen blef i förgår illa siuk, så at det var i fara med henne. Bark Bref 2: 45 (1705). — jfr DÖDS-, LIVS-FARA m. fl.
b) (avsevärd) möjlighet l. sannolikhet för att ngt olyckligt l. obehagligt skall hända l. skada l. förlust o. d. drabba ngn l. ngt; hotande olycka l. skada o. d.; äv.: förhållande(t) att ngt står på spel, risk; stundom svagare, närmande sig bet.: otrygghet, osäkerhet o. d.; ej sällan konkret om person l. sak; stundom med mer l. mindre tydlig personifikation. Förekomma, avvärja en fara. Nu är den sjuke utom all fara. En överhängande fara. Visa rådighet i farans stund. Faran är nu över l. förbi. Han är en fara för sin omgivning. Modigt se faran i vitögat. Faror lura överallt. Sa at thet kunde tryggelige skee och vtan all fara. GR 2: 16 (1525). Ingen fahre är på ferde. LPetri Luther Nattv. B 4 b (1558). Gud wår herre konung beuare / iffrån all skade och fare. 2Saml. 9: 158 (1569). Dhen fahran älskar, är fahran nämst. Grubb 106 (1665). En Feldt-herre ställer sina bästa soldater ther fahren är störst. Scherping Cober 1: 111 (1734). Jag vill intet utsätta mig för den faran. Widegren (1788). Pligter .., hvilkas uppfyllande man äfven med fara af lifvets förlust bör besörja. Boëthius Sedel. 166 (1807). Det mod, som emot faran ler. Geijer I. 3: 178 (1811). Hertigens .. maktbud, att Schiller, vid fara af fästningsstraff, ägde att afhålla sig från allt skriftställeri, som ej rörde sig inom medicinska ämnen. Böttiger 4: 314 (1854, 1869). Bättre än fridens / är farans famntag. Rydberg Dikt. 1: 65 (1882). Utan begrepp om farans vidd. Heidenstam End. 121 (1889). Farorna för anarkism, kommunism och socialism .. hafva i våra bönder den säkraste motvikt. De Geer Minn. 2: 24 (1892). Bjuda faran spetsen. Hillman SpNov. 168 (1896). Den gula faran (dvs. den fara som hotar från Kina o. Japan). GHT 1898, nr 55, s. 2. — i numera obrukl. förb. o. anv. Annars waare wel fare tiil nogoth obestondt. GR 3: 135 (1526). Om iagh än någhot ondt giordt hadhe på mijns siäls fara. 2Sam. 18: 13 (Bib. 1541); jfr β. Jag måste säja eder alt, om ock min bekännelse skulle vara förknippad med mit lifs fara. Ågren Gell. 107 (1757). — jfr DÖDS-, ELD-, KRIGS-, LIVS-, SAMHÄLLS-, SJÄLA-, SMITTO-, YRKES-FARA m. fl. — särsk.
α) (numera i sht jur.) i förb. (själv) stå faran, äv. sin (förr äv. ngns) fara, förr äv. stå sin egen fara, (själv) stå risken l. taga följderna o. d. (av ngt); äv. stå fara att .., riskera l. utsätta sig för möjligheten att … Sege wij honum cristhelighe legdhe tiil … Dog at han sielff staa szine faræ j retthen. GR 1: 277 (1524). Om j icke vele tagha wijd thetta vårth råd kwnnom wij thå ey stå eder fara. Därs. 4: 433 (1527). Scherping Cober 1: 306 (1734). Stå fara att mista både lif och välfärd. SvT 1852, nr 218, s. 1. Blir det (sålda godset) förstördt, är förlusten säljarens; säljaren står faran för godset, brukar det heta. Björling Civilr. 108 (1907).
β) (numera föga br.) i uttr. på (sin) egen l. ngns fara, på (sin) egen (l. ngns) risk, på (sitt) eget ansvar osv. Aff Skip eller Skipsdeelar .. skal (vid försäkringar) Eghanden altijdh behålla een Triding på sin egen Fahra. Sjöl. 1667, Förs. 5. Hagberg Shaksp. 7: 20 (1849).
γ) i förb. löpa fara (förr äv. i fara), löpa risk l. riskera (att). Löpa i fara att … Eneman Resa 2: 179 (1712). När han i mörkret fortvandrade, .. lopp han fara, at .. falla i kiärret. Lagerström Bunyan 1: 92 (1727). De Geer Minn. 2: 200 (1892). — (numera knappast br.) Den rike .. löper .. rätt så stor fahra om lifvet som den fattige. Nordberg C12 1: 860 (1740).
δ) (i sht vard.) i uttr. det (stundom (den) saken) har ingen fara (äv. med utelämnat subj.), det föreligger ingen fara, finns ingen anledning till oro o. d. Hund E14 30 (1605). Hwar som honom täckies wil iagh swara, / Then Saak har slett ingen fara. Messenius Disa 14 (1611). Låt honom rusta ut! har ingen fara, / allt går sin gilla gång. Sturzen-Becker 6: 68 (1868).
ε) (vard.) elliptiskt i uttr. ingen fara = δ, mest ss. utrop: var lugn! var obekymrad! Kexél 1: 158 (1789). Är du inte nögd, så har du Dommare att hålla dig til: du skal nog få svar, ingen fara. Björn FörfYngl. 80 (1792). Lagerlöf Holg. 2: 324 (1907).
ζ) (vard.) i uttr. (det är) ingen fara med (ngn l. ngt), det står bra till l. är som det skall vara med, det går ingen nöd på o. d. Cederborgh RK 35 (1816). Med mig är det ingen fara, försäkrade flickan; — jag känner mig nästan friskare och starkare än fordom. Rydberg Frib. 130 (1857). Det var ingen fara med honom, om han bara icke drack. Lagerlöf Berl. 1: 254 (1891).
2) († utom i a) fruktan, ängslan, farhåga; ofta i förb. bära l. hava fara (för ngn l. ngt), hysa fruktan, vara rädd (för). GR 2: 20 (1525). Bönderna bära fara för honum. Därs. 6: 325 (1529). The hadhe fara, at han måtte så göra medh Ierusalem .., som han the andra städher .. giordt hadhe. Judit 4: 2 (Bib. 1541). Dalekarlarna togo sigh ther aff fahra til, meenandes något fiendtligit wara på färde. Girs G1 11 (c. 1630). Läkaren bär fara om hans lif. Serenius T 2 b (1734). Man .. hade .. ingen fahra för fiendtligt anfall. Nordberg C12 1: 917 (1740). — särsk. i förb. det är (l. synes o. d.) fara värdt.
a) (fullt br.) med att-sats: det är (tyckes vara) att frukta l. befara (att). OPetri PGalle I 4 b (1527). Det var fara värdt, att båten skulle blifva sönderslagen mot stenarna. Læstadius 1Journ. 359 (1831).
b) i annan anv., för att uttrycka att ngt kan giva berättigad anledning till farhågor o. bekymmer. Är fara werdt huru thet wil j framtijdhen gå medh Christendomen. LPetri DialMess. 37 a (1542). Ofta fara wärdt, och sällan rådligt fins, / Sig wänta den til wän, hwars Stånd och wilkor större. Brenner Dikt. 2: 109 (1704).
3) (†) svek, bedrägeri. Eth stort mynt .. Så gått ath mark lodick vägen skall holla v: lodh silff ɉ [1/2] quinten åffuan eller nädan vtan fara. GR 4: 332 (1527).
Ssgr (i allm. till 1): A (numera knappast br. utom i -HÅGA, -UPPFYLLD): FAR-FRI, -FULL, se C.
-HÅGA, se d. o. —
-LÖS, se C.
-UPPFYLLD, p. adj. (mindre br.) farofylld. Steffen BrittStröft. 306 (1895). Det var en synnerligen pröfvande och faruppfylld tid. SvH 8: 205 (1905).
B († utom i -ZON): FARE-FULL, -LÖS, se C.
-ZON. Att låta holländska fartyg gå genom farezonen (under världskriget). Östergren (1920).
C: FARO-FRI (far- 1777) (föga br.) Sparre PVetA 1777, s. 43. Ett farofritt tillstånd. Höijer Thukyd. 2: 25 (1832).
-FULL. (far- 1820. fare- 1862) Strinnholm Vas. 2: 435 (1820). Under farofulla .. förhållanden. Flensburg KyrklTal 359 (c. 1875).
-FYLLD, p. adj. NordT 1888, s. 468. Krigarens och jägarens farofyllda liv. Blanck NRenäss. 283 (1911).
-LÖS. (far- 17411873. fare- 1651)
1) (föga br.) till 1. Serenius 44 (1741). Ett farlöst krig mot alkor och andra sjöfoglar. Fries Grönl. 97 (1872).
2) (†) till 2: fri från farhågor, sorglös, obekymrad. Görom osz aldrigh säkra och farelösa, vthan emot all händelse wäl beredde. Emporagrius Flemming 34 (1651).
Avledn.: FARA, v.1, se d. o.
FARESAM. (†) till 1: farlig, äventyrlig. En faresam resa. Girs J3 124 (1627).
FARLIG, se d. o.

 

Spalt F 271 band 8, 1924

Webbansvarig