Publicerad 1922   Lämna synpunkter
EVIDENS e1vidän4s l. ev1-, r. (f. Dalin (1850), WoJ (1891); m. Sundén (1885)).
Ordformer
(-ence Swedberg, Lutteman Schulze 162 (1799). -ents Höijer 2: 47 (1799))
Etymologi
[jfr t. evidenz, eng. evidence, fr. évidence, av lat. evidentia, avledn. av evidens (se EVIDENT)]
(i sht log.) klarhet, tydlighet, påtaglighet, uppenbar visshet; numera i sht i uttr. till full evidens bevisa l. ådagalägga (ngt) o. d. Swedberg Schibb. 269 (1716). Den vetenskapen, ur hvilken Smakens högsta grundregel med all evidence kan härledas. LittT 1795, s. 9. — särsk. log. En egentlig kunskapsprincip måste hafva egenskapen att omedelbart, utan allt bevis, inses vara sann; denna egenskap kallas evidens. Rein Log. 80 (1882).

 

Spalt E 790 band 7, 1922

Webbansvarig