Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENVOAJÉ aŋ1voaje4 l. -å- l. -ω- (anngvåjé Dalin; ss. trestavigt i vers Kellgren 2: 203 (1781), J. G. Oxenstierna 2: 322 (1803, 1806)), m.; best. -en l. -n; pl. -er ((†) envoijer Landsm. XI. 1: 100 (i handl. fr. 1701); envoyér Kempe Fabritii lefv. 75 (1762)).
Ordformer
(vanl. skrivet envoyé. — envoié, envoijé (-je) 1664—1726; envojé (-je) 1669—1854. amfoge, amphoge KKD 3: 153 (1711), HH XVIII. 4: 96 (1723); amfojö Bellman 3: 102 (1790; i återgivande av vulgärt tal))
Etymologi
[av fr. envoyé, eg. p. pf. till envoyer, sända, av en, i, o. voie (lat. via), väg]
diplomatiskt sändebud av näst högsta rangklassen, minister; jfr AMBASSADÖR. En englisch envoyé eller wthskikader aff parlementet. Ekeblad Bref 1: 135 (1652; rättat efter hskr.). Een Frantzösk extraordinarie Envoié. RARP 9: 306 (1664). Tj.-regl. 1889, s. 34.

 

Spalt E 682 band 7, 1922

Webbansvarig