Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENVETEN e3n~ve2ten, adj. -tet, -tna; -tnare. adv. -TET.
Ordformer
(-vet- RARP 6: 90 (1657) osv. -vät- Hiärne 3 Hdskr. 199 (c. 1716). -vett- Leinberg Vårt land 4: 124 (1693), Dens. Skolv. 1: 304 (1751: envettenhet); -vätt- Hamarinus. -vit- (-wijt-) Widekindi KrigsH 829 (1671), Peringskiöld Hkr. 2: 303 (1697))
Etymologi
[jfr sv. dial. enveten, envetten, av EN, räkn. IX, o. ett gammalt starkt p. pf. av VETA (jfr FÖRVETEN)]
(numera i sht vard. o. bygdemålsfärgat) envis; numera nästan alltid om hög (o. klandervärd) grad av envishet; jfr ENVETIG.
1) = ENVIS 1. Enwätten vthi sin galne mening. Hamarinus T. Bielke C 1 a (1647). Enweten, är altijd förtreeten. Grubb 194 (1665). Derför ska Carlsson inte vara enveten, utan höra hvad jag säger åt honom. Strindberg Hems. 70 (1887). S. Clason i SvH IX. 1: 320 (1910).
2) = ENVIS 2. Det envetna och kakofoniska violingnisslet. PT 1914, nr 24 A, s. 3.
Avledn.: ENVETENHET300~2 l. 3~200, r. l. f. (numera i sht vard. o. bygdemålsfärgat) i sht till ENVETEN 1. Verelius Götr. 166 (1664). De tvistande parternas envetenhet. SD 1885, nr 294, s. 3.

 

Spalt E 679 band 7, 1922

Webbansvarig