Publicerad 1922   Lämna synpunkter
ENDAST en3das2t, adv. o. konj.
Ordformer
(endaste 2 RARP 5: 593 (1726), Nilsson Dagb. 91 (1816, 1879; möjl. rättare att fatta ss. en adjektivisk superl., jfr ENDE 1 c))
Etymologi
[adv. superl. till ENDE]
(numera nästan bl. i skriftspr.)
I. adv.
1) inskränkande i avs. på mängd l. grad l. art: allenast, bara (se BARA, adv. 1), blott (se BLOTT, adv. 1), uteslutande; ingenting mer l. annat än; i ställning efter det ord som det bestämmer äv.: ensamt; jfr ALLENA 5. The .. (vilja) nu blifwa Gudz lag frie, och endast slå sig vppå werldzligheter. Swedberg Cat. 227 (1709). (Amor) är stundom skoningslös och grym, såsom endast ett barn kan vara det. Lysander Tre föredr. 18 (1855). Man bör undvika .. att tro endast hvad vårt ofullkomliga förstånd kan fatta. SDS 1910, nr 101, s. 3. — särsk.
a) i mer l. mindre pleonastisk anv.; jfr BARA, adv. 1 a, BLOTT, adv. 1 a.
α) (föga br.) efter ingen annan än, ej mera än o. d. Wi .. (finna) i hela Bibelen .. ei mera än endast i Manasse bön .. (uttrycket) bot och bätring. Swedberg Schibb. 172 (1716). Wikner Upps. i rel. ämnen 156 (1871).
β) (numera knappast br.; se dock slutet) i förb. med likbetydande ord för att förstärka begreppet; jfr ALLENA 5 b, ALLENAST 1 b. Endast och allena. Kyrkol. 1: 1 (1686). Blott och endast .. söka Guds goda .. vilja. Liljestråle Kempis 58 (1798). — (ännu br., i sht vard.) i uttr. endast och allenast. VDAkt. 1696, nr 582. Se för övr. ALLENAST 1 b α.
b) idel, intet annat än; jfr BARA, adv. 1 b, BLOTT, adv. 1 b. En omgifvelse af endast Förträfflighet. Almqvist i Hermes 2: 183 (1821).
c) (numera mindre br.) ensamt för sig (med bortseende från allt annat), enbart, redan; jfr BARA, adv. 1 c, BLOTT, adv. 1 c. Endast af sådane förretalde .. bedrifter .., är lätteligh til att ses .. hwad nådhe Gudh oss hafwer giordt. Gustaf II Adolf 160 (1617). Endast Upland har redan öfver 3000 hemman, som sakna all tilgång af egen skog. Lagerbrings Hist. 1: 25 (1796). PT 1906, nr 106 A, s. 2.
d) innebärande en inskränkning i l. motsättning till ngt förut uttalat: men, dock, emellertid; jfr BARA, adv. 1 e, BLOTT, adv. 1 d. Geijer I. 6: 492 (1846). De (erövrade länderna på andra sidan Östersjön) behöllo sina gamla samhällsinrättningar oförändrade; Sverige endast insatte såsom högsta styresmän generalguvernörer. M. Weibull i IllSvH 4: 8 (1878). Fahlbeck Sv: adel 2: 162 (1902). — särsk. (mindre br.) i det konjunktionella uttr. endast att (jfr 2 a slutet): utom att, med undantag av att, dock att; jfr ALLENA 5 d, BLOTT, adv. 1 d α. (Mördaren) frikändes af Hof-Rätten från allt straff, endast att han .. skulle förlika sig med målsäganden. Hallenberg Hist. 3: 291 (1793). Schück MedeltKultH 33 (1907).
e) med föregående negation, ofta korresponderande med ett i en följ., vanl. med utan (l. men) inledd, sats l. satsförkortning stående ock, också, även o. d.; jfr ALLENA 5 c, ALLENAST 1 c, BLOTT, adv. 1 e samt motsv. anv. av BARA. Icke endast ledsnad födes af sysslolösheten, utan ock laster. Franzén Pred. 4: 154 (1844). De Geer Minnen 2: 111 (1892).
f) (†) bestämmande ett föregående ord (sbst. l. relativt pron.): ensam(t). Börk Darius 960 (1688). Jagh flyr til tigh, min Fader kär! / O Gudh! som endast hielper. Ps. 1695, 331: 7. Eder osämja, edra farhågor äro endast farliga. Gustaf III 1: 42 (1786). Hufvudstaden, .. hvarest endast ett sådant företag (dvs. en litteraturtidning) kan bära sig i merkantilt hänseende. Tegnér (WB) 2: 456 (1815). Det sköna i förening med det ädla, kan endast lugna mina stormande känslor. Sparre Frisegl. 3: 365 (1832).
2) utan utpräglat inskränkande bet., för att starkare framhålla ett villkor, en önskan o. d.: allenast, bara, blott. — särsk.
a) i villkorssatser l. sådana temporala satser som till bet. närma sig villkorssatser; jfr BARA, adv. 2 c, BLOTT, adv. 2 b. De lemna Eders (Kungl. Höghet) gerna i skeps-brott, när de endast kunna rädda sig sjelfva. Tessin Bref 2: 15 (1754). Hvar och en, som vill, kan eröfra .. (kunskapen), .. om han endast vill med allvar. Tegnér 4: 66 (c. 1835). Melin Prins. 55 (1885). — särsk. (föga br.) i det konjunktionella uttr. endast att (jfr 1 d slutet): (om) endast, (om) bara, (om) blott; jfr ALLENAST 2 a, BLOTT, adv. 2 b β. (Bönderna) höllo fast vid den gamla utskrifningen, endast att den ginge lika öfver frälse och ofrälse. Beskow Minnesb. 1: 80 (1854, 1860).
b) i önskesatser; jfr ALLENA 5 e, ALLENAST 1 a, BARA, adv. 2 d, BLOTT, adv. 2 c. At endast den grymme sit lif velat spara! Kellgren 1: 113 (1788). Tack för din bjudning ändå, den är välment, kunde jag endast / ge dig ett minne af mig! Tegnér (WB) 5: 24 (1825).
II. [med avs. på bet.-utvecklingen från adv. till konj. jfr ALLENA 6, ALLENAST 2, BARA, konj., o. BLOTT, konj.] konj. inledande villkorssats l. sådan temporal bisats som till bet. närmar sig villkorssats (jfr I 2 a slutet): (om) bara, (om) blott. Vi hafve intet så ondt om Patrioter endast de hinna med blifva kända. Livin Kyrk. 109 (1781). Nöden, som kunde vara öfver dem bägge endast fisket slog fel. Berg Sjöfallsb. 45 (1910).

 

Spalt E 588 band 7, 1922

Webbansvarig